Frihet
Ordet frihet har figurerat mycket kring mig den senaste tiden, dels i mina egna tankar men också i lyssnandet till andra och i media.
Det är lätt att tro att friheten ligger i att vara singel, i en relation eller kanske i ett byte av livskamrat, ett nytt jobb, en annan bostad, ny ort eller både och. Att friheten ligger i en annan del av världen. Som om den värld vi lever i har blivit för trång och håller oss fångna.
Vi tänker att om bara inte världen, jobbet, barnen, föräldrarna, maken, makens jobb, sjukdomen, huset, lånen höll mig fången så skulle jag skaka mig loss, känna friheten under vingarna och må bra.
Det är iallafall den illusionen jag jagat många år. Sökt friheten utanför mig själv. Sökt den i rörelsen bort från det jag tror håller mig kvar.
Nu sitter jag här och känner mig fantastiskt fri. Levande fri. Inne på cellnivå. Och den friheten har inget med det yttre att göra. Ingenting verkar ha förändrat sig runt omkring mig. Men eftersom jag ser på livet med andra ögon och framför allt med ett annat sinnestillstånd så förstår jag att det skiftat något på insidan.
Det jag kommit fram till för min egen del är att friheten är en känsla i mig. Och den känslan må se ut som (som så många andra känslor) att den påverkas av jobbet, maken, barnen, hälsan, ekonomin osv. men den påverkas inte av någonting alls har jag märkt. Den bara är där.
Och så länge jag reser och letar världen omkring så finner jag den inte – den bestående känslan av frihet. Den går inte att finna utom mig, inte ens på exotiska platser – den är inom.
Och jag håller med alla frihetssökare, det är den coolaste av känslor, att vara fri. Och den friheten är som ballast när jag behåller känslan trots det som pågår runt omkring, dvs trots hur människor och livet är, på gott och ont, så bevaras min frihet inom mig. Den känslan äger jag. Och det är en känsla utan destination. And I love it!