Inga måsten
Jag och en vän talade om i telefon idag om att det finns inga måsten. Inga måsten, what so ever. Det är ju bara sinnet som styr upp en agenda med måsten. Det finns egentligen inga. Det finns ett naturligt flöde av saker och ting, i livet. Så som att vi blir hungriga efter en tid utan mat, somnar när vi är trötta, skrattar när vi är glada, är effektiva när vi har lust… som läran om Oneness säger, allt sker automatiskt. Oavsett om vi lägger oss i eller inte så sker allt automatiskt. Tänk dig att du har världens främsta autopilot ikopplad på en långflygning och ändå låter du ditt engagemang, energi och fokus gå åt till flygningen när du istället erbjuds att luta dig lite lätt tillbaka och vara stand by.
Vi kan stå på tå och vara alerta, ge givakt på livet. Men vi mår som bäst i att inte lägga manken till att styra och råda över det, det är i alla fall min starka övertygelse.
Att leva utan måsten är inte detsamma som att vara passiv, tvärtom är det att vara till förfogande för livet och vad det erbjuder för stunden – What is the moment asking for?
Jag har skalat av mina (iaf de flesta) måsten längs vägen. Men jag har fortfarande kvar ett mönster av att vilja kontrollera utfallet (framtiden), så jag påminner mig om att chilla, slappna av, luta mig tillbaka och njuta av färden. För hur jag än råder och styr så har jag ärligt talat ingen som helst aning om vart jag ska, så vadan denna möda. Gud (livet själv) har färdplanen och jag är bara en lyckligt ovetandes medpassagerare. Och är jag klok nog så är jag en tacksam och ödmjuk sådan, med full respekt till förste piloten. Utan sikte på destinationen enbart fullt uppfylld av resan.
<3 Tack! <3 Tack! <3 Tack! <3 Namaste