Intuition
Jag är expert på att se hur människor mår. Jag kan förnimma minsta lilla ögonrörelse eller lätt rodnad på halsen. Jag kan pejla av ett rum och se om någon tar illa vid sig, blir ledsen eller rädd. Det är en gåva jag har skaffat mig. Troligtvis har jag skaffat mig den den hårda vägen. Jag kan se direkt om något jag säger eller gör förnärmar den andra personen på något vis. Och jag minns gånger när jag själv var liten och blev förnärmad, kände mig ledsen eller rädd och ingen upptäckte det. Jag minns hur det kändes att bära detta ensam. Det är sådant jag bearbetar nu när jag är vuxen och har verktygen.
Det är smärtsamma minnen att som barn ensam bära sorg, ledsenhet och rädsla utan att någon ser klumpen i magen. Den går ju inte att se, den ligger väl gömd. Den syns inte, den känns.
Jag är så tacksam för dessa, om än jobbiga erfarenheter jag bär med mig. Nu när jag har egna barn så kan jag använda dessa. Erfarenheterna har utvecklat sig till en skarp intuition som jag tar till vara varje dag i min föräldraroll. Där gör den gott. Där kommer den till sin rätta. Genom att jag ser och känner delar av det barnen går igenom så kan jag stanna upp och hjälpa dem att hantera det, få en famn att krypa upp i och låta känslorna få komma ut och klumpen i magen få ord att uttrycka sig med.
Men så jobbar jag fortfarande med att inte ta på mig allt andra människor går igenom. Mitt gamla mönster har varit att jag hela tiden ska anpassa mig och ändra mig om jag märker att någon far illa av hur jag är. Jag har många gånger förminskat mig och skuggat mig själv lite för att inte ta för mycket plats eller göra andra människor obekväma med mig.
Tro mig, det är ett himla mastodont jobb att hålla koll på hur andra reagerar för att sedan tona i mig på ”rätt” bekväm frekvens för dem. Det är det jag vill befria mig helt ifrån. Jag vill vara mig själv. Jag vill vara intonad på mig. Och veta att det är helt okey att vara jag. Jag duger precis så som jag är.
Och genom att jag lär mig att jag duger som jag är, så lär jag mina barn att de duger som de är. För jag vet att jag kan inte ge något till dem som jag själv inte har. Och så vet jag att de inte gör som jag säger, de gör som jag gör.