Jag är i land

2011-08-26

Jag ser mitt liv som en lång seglast. De första åren kände jag mig vilsen och drev vind för våg, kände mig som en liten barkbåt i den stora oceanen, kraftlös och svag, utan mål i sikte. Och med oerhörd tacksamhet för dagar som höll mig flytande.

Någonstans längs vägen ruskades jag om och insåg att jag inte alls ville fortsätta den rutt jag sedan länge följt, jag ville navigera om. Och när jag stod där på skutan så förstod jag att navigeringen och vägen till mitt mål var mitt eget ansvar, jag var ensam på skeppet, jag var min egen kapten.

För att ändra rutt krävdes massa kraft och mod, för att inte tala om tålamod. Det tar ett tag att göra en förändring, det var som att vända ett stort fartyg, en gigantisk pråm. Men när den väl var satt ur sin gamla kurs med sikte på den nya gick den inte att stoppa. Alla vindar i världen, alla orkaner som dragit förbi har inte sänkt mina ambitioner, de har istället fått mig att krypa in, in i tryggheten inom och be till andra krafter som styr att ge mig beskydd och föra mig tryggt i rätt riktning när jag själv tappat sikt.

Och nu känns det som om dessa krafter sköljt mig upp på en mjuk paradisstrand. Här sitter jag nu och tittar ut på oceanen som jag färdats på, jag kan iaktta den och allt vad jag upplevt på resans gång. Och det ljuvaste av allt här på stranden är att jag kan njuta av havets närhet, jag kan se dess skönhet och beskåda dess skådespel medans jag tryggt är i land.