Kämpar du?
KÄMPAR DU?
Jag fick frågan via messenger, en fråga som ställdes i all välmening efter min separation.
Och det fick mig att tänka på ordet KÄMPA och reflektera över att jag aldrig använder det ordet. Vad är det som gör att jag inte känner att jag kämpar. För jag lider ibland, upplever sorg, oro, ensamhet och uppgivenhet emellanåt men oavsett vad jag går igenom så hamnar jag inte i tankar om att livet är en kamp. Att jag måste kämpa.
TILLIT
Det är tilliten som gör skillanden för mig. Tillit till att livet vill mig väl, att allt är bra, eller åtminstone kommer bli bra, att allt händer för mig istället för mot mig. Jag har en grundtro, och då vill jag betona GRUND, i att allt är omhändertaget. Att livet är gott. Att någonting större råder. Och att när jag kan lämna över mig till den högre kraften (jag kallar den Gud) så kan jag slappna av, få ner axlarna, andas ut och känna att min uppgift är inte att gå i kamp för mig själv eller livet, min uppgift är att följa med i det som sker och våga lita på livet. Och till och med lära mig njuta av det.