Kontakt med själen
När jag blundar så försvinner begränsningarna av både kropp och rum. Jag känner att ’jag’ borta och allt annat med för den delen, vi blir en enda transparent energiform som omsluter (absorberar) allt. Det närmaste jag kan beskriva det är som syret. Så är min upplevelse allt mer när jag blundar och tonar in på själens energi.
Jag minns så väl stunder av detta då jag var liten, jag har haft dessa upplevelser förut. Jag tror inte det är ett dugg unikt, jag tror egentligen att det är det enklaste vi kan göra, eller snarare vara i – varandet. Det krävs mycket mer ansträngning att öppna ögonen och identifiera sig med ’sig själv’ igen och börja skapa berättelser på berättelser. Tänk att hela dagarna hålla på att bedöma allt som sker, jämföra, sortera in, bearbeta, planera, strukturera… bahaaaaa vad drygt!!!
Det är sinnet som identifierar sig. Det är dess levebröd. Ingen identifikation ingen överlevnad. Thats it!
När sinnet ’dör’ så vaknar vi upp till själen. Själen är evig. Den är kärlek. Den är här nu. Vi finner den så nära att den alltid finns där så fort vi släpper taget om det andra, det sinnet matar oss med.
Visst kan det låta skrämmande att ta kål på sinnet, men sanningen är den att sinnets skapelse bara är en illusion. Man kan börja med att genomskåda bilden sinnet matar oss med. Se hur allt förändras, situationer, känslor, tankar, personligheter (mamman, dottern, kollegan, vännen) och fråga sig vad som består. Fråga sig vem som iakttar allt detta. Det sanna, det eviga, det levande är själen. Vi mår som allra bäst när vi är i kontakt med själen. Det är inte meningen att den bara ska få träda in i vårt liv vid sista andetaget med förhoppningen att föra oss vidare. Meningen är att leva i innerlig och nära kontakt med själen varje dag, varje andetag. Leva så nära att du upptäcker att det är du. Allt annat är en illusion.
När jag blundar är jag där, då vet jag. Ibland när jag tittar glömmer jag bort det. Jag blundar allt oftare och ställer mig frågan; Who am I?