Låter mig ledas
Det är så spännande livet. Jag väljer medvetet varje dag nu att släppa taget om mina egna tankar om framtiden, kontrollbehovet och önskan att veta. Ber om att få gå i tillit – med varje steg. Jag vill inte veta. Massor av gånger, år efter år, har jag försökt planera och styra upp livet. Lilla jag, arrangera livskraften. Hur ska jag någonsin kunna skapa livet, ändå vet jag att jag är både skapelsen och skaparen men så fort jag vill skapa och styra upp livsvägen så vet jag också att jag begränsar mig i mitt lilla jag och låser fast inte bara stegen utan även livskraften. Den är fri och böljande, så som jag. Livet skapar sig själv, i all tid, oavsett om jag lever i den här kroppen eller inte så skapar livet sig självt om och om igen… varje dag. Så varför engagera mitt lilla sinne (ego) med att försöka mig på något som jag inte klarar av. Mycket hellre följer jag med i den svävande och böljande livsenergin och låter den leda mig. Hur som det än är så tog den mig hit, in i den här kroppen och till det här livet. Och själva livsenergin lär föra mig vidare sen också, när det här livet är slut. Och tills dess vill jag leva var dag, öppen och nyfiken med full av förväntning på vad livet vill ge mig och vart stegen för mig.
Jag ställer mig frågan som Simran Singh gav mig: What is the moment asking for? Om jag frågar mig, vad vill livet visa mig, vad vill nuet, så vet jag vad jag ska göra. Livet blir så mycket mycket mer spännande om jag vägleds än om jag stångas och envisas med vart jag ska. Jag är säker på att livet har större och underbarare livsplan för mig än jag någonsin skulle kunna fantisera ihop själv. Jag litar på livet. Jag litar på Gud. Livet vill gott. Efter mer än 40 år i eget sinnesförvar så vet jag att jag inte alls alla gånger är att lita på, jag förvillar mig ofta och trasslar knut på mig själv. Snubblar på samma målsnöre liksom. Men livet lyfter mig bortom knutar och trassel, visar mig glädjen och meningen med mitt liv. Jag ser vägen så fort jag släpper kartan i mina egna händer. Jag ser, ett steg i taget. Där går jag nu… och det är den mest spännande av vandring jag någonsin gått – vandringen i tillit.