Liv är det vi är
Jag kan gå in i mitt lilla jag, med det stora egot, och tänka att nu behöver jag förändra världen, göra den till en bättre plats. Styra upp livet, räta upp leden och bringa ordning.
Men så plötsligt hör jag en annan röst som säger. Du skapade inte dig själv, något större än människan skapar liv, liv i livmoder och natur, tänder stjärnor och sänder solljus till vår planet. Och hur stor än människan tror sig vara så traskar vi ändå runt här en livstid på denna lilla planet – omgiven av galaxer i evig tid.
Och när jag tror att jag ska bringa ordning i det jag tycker är kaos så känner jag mig maktlös. Matt och trött. Medans när jag kliver ur min självcentrering och/eller självömkan och ser upp mot himlavalvet eller in i ett barns ögon – så möts jag av den hissnande känslan av evigheten. Oändligheten. Den är där. Den är här, lika stor inom oss – som i galaxer.
Jag vet inte hur jag skapades, hur livet i mig kom till. Jag vet inte vad som sker efter döden, vart livet i mig tar vägen. Men jag känner mig säker på att livet är evigt. Livet är liksom källan av allt. LIV är det vi är. Inte kroppar, tankar, känslor… vi är liv.
Och vad finns det då egentligen att frukta, när livet är vad vi är. Vi kan frukta att livet kommer ändra form och transformeras. Men det är ju liksom det liv gör, det lever, det är i ständig förändring. Attraktionen är att hänge sig till livet. Låta det ha sin process med mig. Jag behöver inte veta vad som kommer ske, ska inte veta vad som sker – jag lever, det räcker och jag kommer alltid att vara levANDE.
Och jag inser att världen är som den är, kanske till och med som den ska, vad vet jag. Jag är en liten människa omgiven av galaxer och min tro att någonting större råder skänker mig vila, hopp och ro.