Med andakt
Åkte till St Tuna Kyrka för att tända ljus under Allhelgonakvällen. Vi har våra nära och kära begravda i Norrland eftersom min familj är därifrån. Men vid Stora Tuna brukar jag tända gravljus på Elsie och Åkes grav. De var som reservmormor och morfar till mig då jag var barn, min längtan efter äldre i mitt liv och det 100 mil långa avståndet till rötterna gjorde att jag sökte kärlek och närhet där den fanns tillgänglig. Det gjorde den minsann hos Elise och Åke, de hade inga egna barn och alltså heller inga barnbarn. Elsie var hälsokraften själv och inspirerade mig tidigt till ett hälsosamt liv, det förstår jag nu även om det tagit årtionden att inse värdet av att leva hälsosamt och hur att leva hälsosamt.
Mormor visade mig tidigt vägen till tron på Gud. Och Elsie och Åke var tryggheten själva i gudstron och tog med mig till Korskyrkan här i Borlänge och de var de som gav mig min första bibel, då fyllde jag nio år. Min andra gavs till mig när mormor dog. Jag fick med stolthet och ära ärva hennes gamla vällästa Bibel.
Fann inte Elise och Åkes grav, trots att jag varit där så många gånger. Jag lös med mobilen framför gravstenarna där graven legat, men jag upptäckte den inte. Kanske sköts gravarna bara en viss tid, sen lämnas plats åt nya. Eller så var mörkret för tätt för att finna det jag sökte. Jag tände mitt ljus vid en gravsten full av mossa, den såg ensam ut. Bad en bön och ställde ner ljuset. Det kändes fint. Sen satt jag länge i kyrkan, jag tänkte be men närvaron var så stark, jag fann ingen kontakt med sinnet, hittade inga ord, inga önskningar eller böner – det gav mig allt jag kunnat be om att bara sitta där utan att förmå röra mig. Det var andaktsfullt.
Sökte sen på svenskagravar.se och fann att, gravrätten har återgått till upplåtaren.