Min källa
Det gör gott att dra sig undan. Inåt. Det blir inte ensamt, tvärtom, där finns länken till det sanna, kärleksfulla – kontakten med Gud. Jag vet min livsuppgift och jag vill gärna hjälpa andra finna sin. Det känns som ett kall för mig att bringa fram det ljusa och sanna i människor. Att släppa slöjan och komma fram i vår nakna sårbara skönhet, så som vi är skapade, så skall vi också leva.
Jag vet hur det känns att leva bakom slöjan. Ibland har jag varit så rädd för mig själv att jag till och med gömt mig i garderoben, iklädd en skepnad av påklistrade uttryck, egenskaper, personligheter – full med massa krimskrams för att dölja mitt äkta sårbara jag.
När jag väl försöker skala av krimskramset och vara jag så blir jag så oerhört sårbar, lättkränkt och stött i kanten. Inte av hur andra ser på mig, smärtan kommer ifrån att jag själv inte vågar stå kvar och se… mitt sanna jag.
Där i min osäkerhet så kommer jag på mig med att vilja klä mig i slöjan igen, inte av vilje utan av fruktan. Det jag egentligen vill och alltid velat – är att komma fram och vara jag.
Så ibland gör det gott att dra sig undan. Inåt. Inte för att gömma mig utan för att knyta an till min skapare. Spegla mig i kärleken som skapat mig och förstå att jag är skapad till perfektion och just genom att vara jag så tar jag tillvara på alla naturtillgångar som jag rustats med.
Rustningen av krimskrams den har jag skaffat mig själv, förblindad och vilsen som jag var. Det Gud säger till mig är att vara som jag är, helt naken, ljus och sårbar… bara stå kvar… som jag.
När du är du. Och jag är jag. Och vi passionerat djupdyker i oss själva och våra naturtillgångar, fullkomligt galet ger oss hän i det som vi rustats med – då lever vi, du och jag. Och livsuppgiften är inte längre en uppgift, den är en källa att dricka ur.
God has given each of us the ability to do certain things well.
Romans 12:6