Min text

om resan till Indien som publicerades i Tidningen Falun Borlänge

Den kärleksfulla rösten i mitt inre viskade åk till Indien. Allt är bra. Allt är som det ska. Det kommer bara gott ur den här resan för dig och dina nära och kära.

Rösten upprepade orden som ett sorts mantra inom mig innan resan och även under resan, mantrat ekade så många gånger i mitt inre att jag var helt trygg på min väg. Trygg även när jag står vid ett tomt bagageband i Bombay och inser att jag måste hasta vidare till flyget mot Calcutta utan min resväska. Trygg när jag kommer fram till Ashramet där vi skall bo och inser att jag har sällskap i min enkla säng av en kackerlacka. Trygg när jag inser att Ashramet är precis så primitivt och enkelt som jag befarat.

Jag utsätts för många, nästan dom allra flesta av mina gamla rädslor. Och det är inte förens jag utsätts för dom som jag inser att dom är just gamla. Dom är bara gamla tråkiga minnen blott av ett liv fyllt med mycket rädsla. Rädslor som hållit mig fången. Men nu är jag fri och jag kan leva mitt liv med dessa rädslor inpå mig och det bekommer mig inte ett dyft, jag går lugn och harmonisk genom min kursvecka och njuter av varje minut.

Jag upplever så mycket under mina dagar i Indien. Och det är faktiskt inte Sunyogan och meditationerna som sätter djupast spår. Det är människorna jag möter. Jag och dokumentärfilmaren Henric Hemmerlind är dom enda från väst, sen deltar ett par från Malaysia och resten av dom ca 25 kursdeltagarna är lokalbefolkning.

Utan att verbalt kunna kommunicera ett enda ord med dessa människor så finner jag så många vänner. Det är så mycket kärlek i luften, genuin äkta värme och ödmjukhet. Det är också mycket bus och glädje och min mage värker stundom av alla skratt! Kärlek och vänskap kräver inga ord, det syns i ögonen och känns i hjärtat! Och i mitt hjärta bultar det mycket för dessa människor.

Vi tillbringar kursen i Ghatal en stad som ligger ca 3 tim bilresa från Calcutta. En fattig stad och kulturskillnaden är enorm. Jag blir betagen av hur fattigt, smutsigt och enkelt dom lever. Jag blir också betagen av deras utstrålning av harmoni och frid. Jag blir oerhört berörd av deras kärlek till sin familj, närvaron med sina barn och tacksamheten mot sina föräldrar, sitt ursprung.

Jag ser vår materiella värld mer tydligt, den som iallfall inom mig ofta skapar ångest, oro och stress. Jag ser deras bevarande av gammal visdom, visdom som har gått i arv sen många generationer tillbaka. Jag ser deras vördnad av djuren och naturen, hur dom ser alla med lika värde. Jag ser också att dom skräpar ner sin natur och gläds åt vår allemansrätt, vårt rena vatten och den friska luften vi andas.

Veckan tillbringar med Sunyoga, Kriyayoga, mediationer och lektioner, schemat är späckat från soluppgång, 04.30 – 20.30.

Sista dagen åker vi ut till Sunyogi Umashankars hemby Lachipur, en fattig och enkel by på landet. Vi har köpt med oss skolmaterial och en hel traktorvagn med plantor. Varje elev får ett eget bokpaket och plantorna delas ut till alla byinvånarna. Minnesbilden av när en skock med småbarn stolta och lyckliga springer till sina föräldrar för att visa det dom fått glömmer jag förhoppningsvis aldrig, deras lycka över 2 blyertspennor och ett sudd!

Jag har så mycket kärlek inom mig till dessa människor och rösten i mitt hjärta har slutat viska, den sjunger; ta mig hit igen!

Så min dröm är att ta med mig min familj nästa gång. Jag vill fortsätta att dela med mig av det jag har, ge utav vårt överflöd från väst, ge skolmaterial och kläder. Och jag vet att det jag återfår från dom är värt mer än alla pengar, dom lär mig om kärlek, glädje, värme, visdom, andlighet. Dom lär mig att vara nöjd och tacksam med det jag har och njuta av livet!

Namaste

Sunyoga Ghatal Indien

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *