Mina löften

2014-01-01

Jag vill dela några av mina tankar om nyårslöften eller önskningar för mig själv inför 2014 och framtiden. Jag lockas gärna in i gamla mönster av att sätta upp karriärsmål, staka ut vägen och uppgifterna framför mig. Välja och vraka bland det som jag vill allra mest. Men jag lurar många gånger mig själv för jag tappar lätt förankringen och skenar iväg. Jag kan dela ett exempel när jag var nyutbildad NLP-coach och gick och köpte mig en stilig läderfilofax, helt i samförstånd med att det jag sänder ut är det jag attraherar. Så filofaxen blev min symbol för min framgång och innan jag ens hade någon klient så sände jag ut bilder om att den skulle vara fulltecknad och affirmerade flitigt: Jag är eftertraktad och fullbokad.

Universum hörde givetvis min önskan, vi får alltid det vi ber om, så med viss fördröjning (ca 8-12 månader) så var jag fullbokad och väldigt eftertraktad som jobbcoach åt Arbetsförmedlingen. Arbetsdagarna blev snabbt fulltecknade i filofaxen, precis som jag förutspått och klienterna stod i kö.

Helt utan förankring av innebörden av min affirmation om att vara eftertraktad och fullbokad insåg jag nu att jag började må dåligt, känna mig stressad och trött av så många klienter på en dag, på en vecka, på ett halvår. Det blev för mycket helt enkelt och jag tappade sakta men säkert återigen mig själv… alltså förlorade glädjen, harmonin, gnistan och närvaron. Inte bara med klienter utan i synnerhet med mig själv och min familj.

En annan coach lärde mig att ställa mig frågan vem blir jag av att göra det. Och hade jag ställt mig frågan vem blir jag av att vara eftertraktad och fullbokad coach så hade jag kanske kunnat förutse min missbedömning om mig själv och vad jag egentligen önskade.

Nu frågar jag mig ofta, vem blir jag av att vara yogalärare? Vem blir jag av att vara bloggare? Vem blir jag av att vara Oneness Trainer? Vem blir jag av att åka till Indien och fördjupa mig i lärorna? Vem blir jag av att vara hemma med barnen? Vem blir jag av att skriva böcker?

Och svaret på dessa frågor är att jag blir mer av mig – det goda i mig. Min själsliga del växer och när den frodas så ter sig egots (sinnets) röst allt mildare. Jag blir en bättre mamma. Jag blir en trevligare människa, mest till fördel för mig själv. Jag blir en snäll hustru. Jag blir gladare. Jag blir lugnare. Jag blir tacksammare.

För min egen del behöver jag fortfarande hålla koll på balansen, som den arbetsnarkoman jag var, flydde in i åtaganden, behöver jag ge mig själv tid att tänka efter, hur många yogapass vill jag verkligen ha per vecka. Vad mår jag bra av? Och även om jag kan fylla 3-4 grupper ändå fortsätta med enbart en klass i veckan så länge jag tycker det känns bäst för mig och min familj.

Nu skriver jag inte in saker i agendan bara för att telefonen ringer och jag efterfrågas. Nej nu stannar jag upp och känner av energin, min egen, barnen och familjens. Ser in i barnens ögon om det är lämpligt att vara borta ännu en kväll i veckan eller om jag faktiskt ska ta och vara hemma. Vara med dem.

Så mina önskningar är fortfarande om karriär och framgång. Men mitt löfte är att fortsätta vara hemma. Att vara mamma går först och om Gud vill att jag väljer så vet jag vad att välja. Var sak har sin tid. Men jag önskar mig balans. Som en vågskål med Snigelmamman på ena sidan och Business Woman på den andra – det skulle skänka mig mest glädje. Och jag ber om att få fortsätta jobba hemifrån, jag vill fortsätta gå med barnen till skolan och stå och vänta på dem på skolgården när de slutar. Filofaxen är fortfarande kvar, still going strong (old fashion som jag är) och jag är fylld av tacksamhet över massa blanka dagar och när det dimper ner någon arbetsresa och retreat lite här och där.