Mina steg
Tassar vidare under mina sommardagar, eftersträvar lunken mer än hetsen. Tränar mig i att vara chill. Även när lokalfrågan för höstens yoga inte helt lagt sig tillrätta och andra lösa trådar hänger och slingrar. För det gör livet än mer spännande – vad vill livet (gud) med mig nu när mycket känns och verkar annorlunda.
Vart är jag på väg? Låter den frågan droppa och ägnar mig åter till där jag står i dag och vad mitt hjärta viskar. Stillar jag mig och tystnar så hör jag …
Andra texter tar plats, inspirationen flödar, spretar och sprider ut sig som ogräs – jag låter det frodas. Beslutar mig för att jag inte behöver se mönstret, jag mår iaf bra även när mitt skrivande är vilt och ostyrigt – det får mig att blomma. Bara jag skriver så är jag nöjd. Mycket nöjd och glad. Nöjd, glad och tacksam.
Pirrigt glad är jag också inför Kundaliniyogalärarutbildningen jag ska gå nästa år, idag åkte anmälan iväg. Nu är det bokat och klart. Mitt sinne får ingen rim och ranson i detta, eftersom jag redan har yogan i mitt liv, kan försörja mig på den och känner mig förälskad i den. Why more? säger sinnet. Because I love it! svarar hjärtat. Återigen en sak jag inte behöver förstå – just do!
Jag är mycket bättre på att just do saker jag vill. Inte så att jag ännu gör precis allt jag vill och drömmer om, men snart. Jag övar mig. Känner att livet (det här livet) gnatar på och åren går, jag har så mycket oupplevt, så mycket som kittlar och lockar. Det är så jag håller mig på min livsvägen, följer glädjen och det som kittlar – ett steg i taget.
