Mina steg
Här vid åkerkanten brukar jag stanna under mina morgonpromenader och samtala lite djupare med mig själv och/eller solen. Solen är just nu för stark för att göra Sunyoga tycker jag, men jag tonar in på den ändå i hjärtat. Älskar solen!
Jag har många gånger bett om att bli guidad i livet, sagt högt för mig själv (läs: ut i universum), visa mig vägen. Och så är jag alltid uppmärksam på tecken, vad livet då säger mig t ex läser i Djurens Språk om djuren jag ’råkar’ stöta på och andra tecken. Livet självt är en tydlig vägvisare, om man bara är i nuet, är öppen och tar emot.
Under morgonens promenad såg jag den här skylten med nya ögon, skylten som stått här många år nu. Jag såg hur vägen ligger rak och lättillgänglig framför mig, solen lockar i fjärran och skylten ber mig att sitta av och gå med egna ben… typ!
Jag känner hur benen längtar att gå, det liksom spritter i dem. Och det är inte bara under mina morgonpromenader, nej de vill ta mig ut i livet och världen. Ut på upptäcktsfärd. De vill att jag litar på dem (läs: mig själv och min egen förmåga) och låter dem promenera fritt, de har en plan, en egen, inte den som sitter i sinnet, utan en annan. De kommer att visa mig vägen.
Jag känner att det handlar om min egen förmåga att ta mig ut i världen, jag är mitt eget varumärke, min egen arbetsgivare. Jag har allt inom mig, det är något som vill ut och min kropp och mitt hjärta visar mig vägen. Jag har allt jag behöver, jag kan bara sitta av och lita på min egen benstyrka.
Just walk…