Mitt eget rep
När jag släppte taget natten till i går så föll jag ner i avgrunden. Jag ser det som en stor djup brunn. Jag har hängt här och hållt mig fast i ett rep. Jag vet inte hur länge jag har hållt mig i repet, några år iallafall, många år i värsta fall. Jag har kämpat vissa stunder för att inte tappa greppet om repet. Och vissa stunder har jag också känt mig hoppfull och klättrat uppåt mot ljuset.
Det som hände nu när jag kapitulerade var att jag ramlade ner till avgrunden. Jag grät av sorg när jag släppte taget om repet och tillät mig att ge upp. Sorgen bara vällde fram, allt kämpande inom mig, besvikelse, ilska, smärta fick en väg ut genom mina tårar.
När jag landade i avgrunden försvann tårarna och jag upplevde tomhet. Det blev helt tomt. Tyst. Stilla. Smärtan försvann. Smärtan som blixtrat i min axel de senaste dagarna, min axels röst som bönat och bett mig släppa taget om repet försvann igår eftermiddag. Axeln som vill säga mig att så länge jag försöker hålla upp någon annan, påverka något som inte är mitt ansvar att påverka, hela, förändra – så länge jag kämpar med det kan inte jag sträcka mig efter det liv jag vill leva. Mina axlar burit ett ansvar över något som inte är mitt ansvar. Mina axlar vill bära mig och bara mig. De vill hjälpa mig att sträcka mig efter det liv jag vill leva. De vill hjälpa mig finna ett annat rep att klättra upp till ljuset på. Mitt eget rep.