Mitt förakt
Föraktet finns i mig. Jag har gått genom livet och föraktat sidor hos mig själv, b la föraktet, fientligheten, bitterheten, vreden, missunnsamheten, avundsjukan. Sidor jag inte velat veta av. Förnekat för mig själv och dolt långt där nere så att jag inte ser det eller känner det.
Jag har föraktat kroppen, hur den ser ut, rör sig, yttrar sig. Jag har bannat den när den är seg, trött, vilsen, stel och smärtar. I stunder har jag också irriterat mig på dess vakenhet och energi. Alltid har jag funnit något, sällan lite, oftast mycket att se ner på när det gäller mig själv. Jag är full av förakt och fientlighet.
Hur kan lilla jag (mitt stora ego) förvänta mig att möta en värld av kärlek och medkänsla när jag inte ens kan möta min kropp och spegelbild, min egen person utan förbittring.
Det må råda storm i världen. Men jag kan inte gör någonting åt den storm som blåser kring dig. Jag behöver först finna (sinnes)ro till mitt eget stormiga inre. Jag, dvs min identifikation med egot, kan inte uppnå detta, men jag tror att transformationen är nära när jag möter både mig själv, den jag ser i spegeln och den som fördömer sig själv i spegeln med acceptens, respekt och ödmjukhet. Det är där det börjar… kanske är det där separationen också slutar – och vi istället för två blir ett.