Mitt målande
Hur är det för dig frågar en kurskamrat efter dagens slut. Det känns inge bra, jag känner mig så less, svarar jag. Ja, jag såg att du satte dig på en målning, säger hon.
Jag vek ihop den först för säkerhetsskull, men sen satte jag ner rumpan med en suck och tog mig en kopp kaffe. Ingen så där less, less suck mer ett konstaterande att det här är inget för mig. Givetvis njuter jag. Det är fantastiska kursledare och underbara kvinnor i gruppen (alla är underbara), morgonyogan är ljuvlig, Viks gamla skola (Järvsö) är rogivande, maten är Blessed from God, men mitt målande – alltså, det funkar inte. Det skär sig inom mig när jag ser på det jag skapar. Det gnisslar och väcker obehag. Huuuuvaligen, som vi säger i Norrland.
Men men, jag vet att det tillhör min process. Det är inte målandet som gnisslar och skapar obehag. Det är annat jag ska se inom mig själv. Det är hur jag ser på mig själv. Jag är nära kärnan nu och egots röst är skärrad, tar till sina knep.
Målandet är inte själva grejen, jag vill möta mig själv med snäll röst, med medkänsla, ömhet och kärlek. Jag stannar och njuter hela helgen. Inte en endaste målning ska få jaga bort mötet med själen, tvärtom vet jag att just målandet stödjer mig i processen oavsett hur less egot känner sig så öppnar sig hjärtat. Det må inte sjunga för målning men jag kommer garanterat höra mer om vad det sjunger om.
