My moment
Klockan är 20.30 och jag softar efter en strålande dag med barnen. Sommaren är här. Oscar och Maya stack ut på studsmattan för att spela fotboll och skippar Gladiatorerna. Izabelles ögonlock började slå igen redan vid middagen, nu sussar hon tungt. Morfar har kört hit husvagnen och ska sova i den med Oscar i natt – mammalycka på många plan.
Det är intensivt just nu, mitt mammaliv. Jag är ensam mycket med barnen och kommer så vara en tid. Men jag tar en stund i taget, frågar mig själv vad stunden önskar av mig. Ser inte så långt fram utan lyssnar in kroppen och livet och vaggar med det ett steg åt gången. Det blir så mycket lättare då, när jag är i nuet.
Den sista tiden och även nu är transfomerande för mig, det händer mycket, känns som jag hänger upp och ner ibland. Jag har hört och förstått att det är en sådan tid nu, den här våren river upp och rensar rent på många plan. Som en mental och känslomässig detox. Det gamla ska upp och bli ljust. Jag bearbetar det så att jag stannar med det som är, min känsla, mitt sinnestillstånd, mina tankar… låter det vara som det känns/tänks och håller om mig själv på många sätt. Är snäll emot mitt jag. Jag har sänkt ambitionen ytterligare ett snäpp och strukit alla åtaganden en tid framöver och imorgon är sista yogaklassen för terminen.
What is the moment asking for, frågade jag mig själv i dagboken igår och jag kom direkt i kontakt med mina svar. Snälla svar. Sommarens svar. Jag vet vad jag ska göra (och kanske mer viktigt – inte göra), vart mitt fokus ska vara, hur jag ska rå om de mina och ge dem och mig själv kärlek – det är allt jag behöver veta. Allt annat är omhändertaget.
Mina böner är starka, jag knyter närmare kontakt med Gud. Jag är tacksam att jag hänger här upp och ner, ser världen ur en annan synvinkel, det självklara blir så otroligt klart då. Jag är tacksam i mitt samtal med Gud, jag tackar för allt jag får gå igenom för läxorna jag lär mig. Han låter mig växa… det är den största av gåvor. Tack.