Ofattbart
Livet är tungt åt oss just nu. Det har hänt något ofattbart och läskigt i vår närhet. Det känns tungt och orättvist. Vi tar en dag i taget när det är som bäst och en timme åt gången när det är mörkare. Vi guidar varann mot ljuset när den andre inte ser. Vi håller varann i handen och våra band knyts allt starkare.
När jag väl ser vägen mot ljuset så ser jag gåvor trots det omslutande mörkret och jag kan känna viss tacksamhet. Men när ljuset blåses ut och innan jag hinner tända en ny tändsticka så grabbar rädslan, oron och ångesten tag i mig. Då är det skönt att hålla Nogge i handen och fortsätta gå framåt även om vi inte just för stunden ser vart vi sätter fötterna.
Bredvid oss hör vi vänners kärleksfulla ord, vi känner deras närvaro och oändliga stöd. Men vi måste gå de där stegen själva, vi måste igenom den här perioden just nu. Det finns bara en väg och det är vägen mot ljuset. Jag vet att vi finner den även om det är bra läskigt att gå här ibland.
Livet har ruskat om oss men jag vet att vi stärker våra rötter när vi prövas.
Jag har tagit mitt beslut att avboka min Skrivarkurs nästa vecka, kursen som jag längtat efter sedan i höstas. Den får vänta lite till. Jag vet vart jag behöver vara, jag behöver vara med min familj, med min man och våra barn. Vi behöver vara tillsammans just nu.