Omhändertaget

2013-03-21

Allt är omhändertaget!

Om vi verkligen tänker (känner) efter så kan vi inte annat än lita på att det är så. Livet är så mycket större, oändligare och intelligentare än vi någonsin kan ana och förstå. Ta bara den lilla människokroppen som skapar sig inom livmodern. Och kvinnans kropp som vet hur att bära det lilla livet och att föda det. Maten som passerar genom kroppen var dag och finner sin väg och andetagen som lyckas ge oss liv var eviga minut. Syret som tillhandahålls oavsett vart i världen vi befinner oss. Solen som ger liv till hela jorden, inte bara oss utan all växtlighet och alla djuren. När vi tänker stort så vet vi att intelligensen i livet är mycket större och komplexare än något mänskligt sinne någonsin kommer att förstå. Och det kanske inte är meningen att vi ska förstå det. Det är liksom tillgodosett så att vi inte ska behöva uppehålla vårt lilla sinne vid så stora tankar. Det är mest troligt så att allt redan är tillrätta lagt in i minsta perfektion och detalj just för att vi ska vara befriade från sådana stora frågor och istället ges möjligheten att helt fullt kasta oss ut som nyfikna små själar och upptäcka livet och allt det vill ge oss.

Om nu allt det stora redan fungerar, jag tänker på solen som lyser,  jorden som roterar och planeterna som är placerade där de ska, varför då oro sig över om hur livet ter sig för oss. Om vi släpper taget och bara vilar i att allt är som det ska och allt är omhändertaget så upptäcker vi att det faktiskt är så, att livet för oss fram och tillgodoser alla våra behov – automatiskt. Helt utan ansträngning. Det krävs ingen ansträngning för en frisk kropp att föra syre till lungorna eller att smälta maten, det sköter sig automatiskt.

Det vi har trasslat in oss i är vårt lilla ego som gärna vill vara herre över världen vi lever i, inte bara vårt eget liv utan allra helst alla andras också. Det är en liten fluglort i förhållande till det stora livet (guds plan, universum, det högre medvetandet), skulle jag vilja säga. Och trots att det är en liten fluglort så ägnar vi dagligen oerhört med energi till att inte bara lyssna till dess tjatter utan också springa som en tok på dess begäran. Vi springer och springer dess ärenden och för varje steg så tappar vi kontakten med livets gåva. Nämligen att allt redan är omhändertaget och allt är som det ska. Vi kan (och bör nog) enbart följa med och ta emot. Vi kommer inte bara upptäcka massor av gåvor som ges oss utan också vad vi vill ge tillbaka. Ett givande som väcks ur passion, kärlek och glädje och det ges helt ansträningslöst, eftersom det inte är sinnet som ger, utan det är livet självt som strömmar genom personen.

Sättet för att leva i full tillit till livet är att hoppa ner från sinnets höga pedistal (och ja, man får lätt lite skrubbsår i fallet, iallafall om man hissat upp sig själv högt) och luta sig tillbaka från allt görande och enbart ägna sig åt att upptäcka varandet. Det är just i varandet man ser livets mirakler, de sker varje dag och blickar du inåt så ser du tusentals av mirakler som pågår just nu i din kropp. Livet är magiskt, och du kan upptäcka det. Sinnet lär aldrig upptäcka det eftersom det ser sig självt som största miraklet. Men när du vilar i varandet och i tilliten till att allt är omhändertaget så inser du att sinnet självt var en illusion och att livets magi är på riktigt.