Polisbesök
Jag hade lovat Maya att få sluta 11.30 (igår fredag) så vi tog bussen ner på stan och på hennes önskemål åt vi lunch på Thairestaurang. Sen skulle vi bara hastigast gå in till Polishuset och få ett pass utfärdat till Izabelle, vi hade påskriven fullmakt från hennes föräldrar med oss.
Efter tio minuters väntan blev det vår tur och Izabelle fick sitta och vingla på en hög pall, jag hukade mig intill för att kunna hålla en säker hand i hennes rygg så hon inte skulle trilla ner samtidigt som jag gömde mig så gott jag kunde för att inte hamna i bild.
Klick – Izabelle tittar åt höger. Klick – Izabelle tittar åt vänster. Klick – Izabelle tittar ner. Klick – Izabelle tittar upp. Klick – Izabelle tittar på mig…. det kom fler av personalen till undsättning, dvs vi upphöll hela tre stycken! Väntrummet fylldes på ordentligt. Alla tittade på vårt spektakel. Izabelles biologiska mamma kom, hon råkade av en händelse vara där för att själv ta pass.
Klick – det var någon skugga bakom som inte fick vara där. På med mera ljus. Klick – Izabelle blundar. Klick – Izabelle tittar ner. Klick – Izabelle tittar på Maya….. Till slut lyckades vi fånga ögonblicket då allt var som det skulle. Jag sneglade mot det fyllda väntrummet i lättnad. Äntligen! Maya var uttråkad, Izabelle började gnöla och jag var genomsvettig, för att inte tala om den stackars mannen som hade hand om fotograferingen.
Då, hänger sig datorerna!!! En i personalen säger till alla i väntrummet att nu kan det det tid innan allt är igång igen. Vårt ärende står och tuggar för fullt i datorn. Mannen tittar förtvivlat upp på mig och säger, har vi otur nu så försvinner allt och vi får börja om. Vi sa inget, tittade bara uppgivet på varann.
Jag klädde på Izabelle. Vi måste ut, jag går med henne i vagnen här utanför så att hon får sova och vi får luft, sa jag. Det spöregnar när vi rullar ut vagnen. Efter 5 min ropar han efter oss i entrédörren. Det gick bra du kan bara komma in och betala.
Och när vi ska betala frågar han om jag bytt namn. Nej säger jag, namnet på fullmakten är mammans, vi är familjehem. Men då är det här inte godkänt, någon av föräldrarna måste vara med. Och till min lycka ropar jag åt mamman som tar foto i båset bredvid att komma och legitimera sig och vips så är det avklarat – tack Gud!
Sen pustar vi ut med en välbehövlig fika på Peace & Love caféet medans Izabelle sussar i vagnen utanför. Och jag inser att det som gör Maya mest glad under vår ”myseftermiddag” är just kladdkakan och bussturen ner på stan och hem igen.