Stannar i mig
Möter upp mina behov. Sätter ord på mina känslor, om så bara för mig själv och inför Gud. Gör mina kärleksfulla val gentemot mig själv och dem jag möter. Kärlek är ett val, en handling. Jag väljer kärleken till mig själv. Jag ger mig själv kärleksfulla handlingar.
Så här inför den stundande julen så innebär det att jag skippar storstädningen, väljer ytputsen. Varit på Vuxet Barn vecka trots att sinnet (läs: egot) ropade att det passar inte alls veckan före jul, men det kan jag säga att det gjorde det visst, det var fem dagar utan en tanke på julen, utan en tanke på något annat än mig själv och mitt inre barn. Jag väljer bio med familjen och följer upp barnens önskemål om middag på O’learys istället för att rulla köttbullar. Jag väljer Sinnesrogudstjänst som fredagsmys och det spontana luciatåget som glädje. Jag saktar ner, trots att sinnet jagar på. Jag väljer närvaro istället för stress. Jag bejakar mina känslor, även dem som sinnet säger ”inte passar till jul”.
Jag är inget proffs, jag stapplar som en nyförlöst kalv. Men precis som den så är jag full av liv, äntligen levande med allt vad det innebär, skrubbsår på knäna och nyfiken blick. Jag upptäcker livet i mig, och det är det livet som är mest outforskat förstår jag nu. Och även fast det känns ovant, obekvämt och annorlunda så ber jag om förstånd att fortsätta leva det – leva sanningen inom mig.