Största skammen

2014-12-23

Jag slås av hur jag haft förväntningen och föreställningen att lycka är de där euforiska, sprudlande, glada känslorna som svallar. Och i min föreställning så har egot suktat,  strävat och sökt efter att dessa flyktiga stunder ska bevaras och bli till ett tillstånd som stannar kvar. Jag har försökt uppnå något som jag inte är. Och det är den största skammen att inte vilja vara den man är, utan alltid sträva efter att vilja vara lite mindre eller mycket mer, eller ännu smalare och härligt gladare.

Där jag är nu, i medvetenhet om min litenhet, mina begränsningar, mina personligheter och alla mina känslor. Medvetenheten strävar inte efter att förändra, den vill inte bort eller till någonting. Medvetenheten är acceptans, den är frid. Frid över mig själv som jag är. Och den friden är så makalöst mäktig, att verkligen känna att jag är älskad precis som jag är. Och bara den känslan av att någonting ser, vet och förstår hur jag egentligen är och ändå stannar kvar med mig i total kärlek skulle kunna få mig att vilja fly. För det är först smärtsamt att stanna och se min egen litenhet och stora ego, det gör ont… i egot. Men när jag stannar med det som är, med mig själv som jag är, så skingras skammen och jag får uppleva friden över att leva och som den jag är. Fullständigt otillräcklig, spräcklig och avig och det är lycka för mig. Det är min sanna lycka att förmå stanna med mig själv i mörkret av mitt eget varande och låta skammen transformeras till kärlek. Kärlek, frid och glädje över att vara jag.