Några av mina favorituttryck som jag boostar mig själv med dagligen tänkte jag dela här. Många av er har läst och hört dem förut, men här kommer de igen.
What is the moment asking for?
Frågar jag mig ofta då sinnet slinker in och viftar med sin egen dagordning. Genom att ställa mig den frågan så vet jag exakt vad Gud (Livet självt) vill av mig. Jag behöver inte fundera mer än sekunder, och möjligtvis ägna ett par minuter åt att schasa ut sinnet, för att sedan vara tillbaka i nuet/stunden.
Vad har jag att Ge?
Och det här är ett mantra jag vill lära mig leva mer med. Släppa sinnets fokus på: what’s in it for me?! Och istället fråga mig vad har jag att ge i den här situationen, till de här människorna, människan, händelsen. Vad kan jag ge, utav mig själv eller utav det jag har, som bidrar till det stora (Livet).
Till exempel så minns jag min totala presationsångest när jag förr skulle hålla föreläsning ”på sinnets nivå”, med egots tankar om hur ska det gå, vad ska de tycka om mig, tänk om jag säger fel, vad händer om det inte tycker om mig? Ser jag bra ut? Hur ser jag ut? Till skillnad mot att hålla en föreläsning med fokus på människorna som är där istället för på mig (mig, mig) och fråga mig vad har jag att ge dem? Vad i min berättelse kan hjälpa honom eller henne? Hur kan jag använda mina kunskaper och egenskaper på bästa sätt för att ge dem en minnesvärd stund. Vad vill jag att de får för behållning av kvällen/kursen?
Vem blir jag av att göra det?
Jag brukar också fråga mig: vem blir jag av att göra det? T ex så blev jag stressad av att äga Må Bättre, så jag blev ingen ”bra” person till slut även om jag drev ett företag som gjorde gott, gav träning och hälsa till människor.
Så jag frågar mig ofta just det, vem blir jag av att göra det? Då vet jag vilka situationer, människor, upplevelser, jobb mm att välja. Jag väljer det som bringar fram det bästa i mig – inte den bästa prestationen utan den bästa personen.
Allt är omhändertaget
Det visar sig om och om igen hur allt är omhändertaget. Fast jag vet det så förundras jag ändå över alla dessa små och stora mirakler som ”någon” ser till att de införlivas.
Till exempel så skulle jag möta upp en man i Valbo i fredags för att köpa en brandstege (via annons). Jag skrev till honom att vi skulle vara på genomresa och kunde ses vid 10-tiden. När vi väl kom iväg så insåg jag att jag inte skulle hinna, så jag sms’ade och bad om att få ses 10.10 istället. Han svarade att 10.30 blir bra. Sinnet hann snabbt lägga sig i och klaga över att få stå och vänta 20 min men jag agerade inte på sinnet utan körde tyst mot Valbo. Och när var jag framme? Jo exakt 10.28 rullade jag in och bilen som parkerade framför mig var givetvis mannen med brandstegen. Jag log och tackade tyst inom mig över att till och med tidsschemat var exakt.
Stanna med det som är
Dagligen så stannar jag med mina känslor. Inte alla, säker på att några slipper igenom omedvetet. Jag har dock som intention att stanna och känna. Jag vet att känslor som tillåts kännas släpper sin förtrollning. Dvs smärtan och lidandet transformeras när jag tillåter det som känns kännas. Det släpper inte alltid på en gång… men alltid så klingar en känsla av eller byter skepnad när jag stannar och omfamnar den.
Förut var jag så rädd att stanna och känna, det är jag inte längre. Nu välkomnar jag känslan, jag vill känna den, jag vill uppleva den, jag är inte rädd för känslor nå längre även om vissa av dem gör ont – jag vet att de helas när jag är med dem.
Jag landar mer och mer i övertygelsen att allt verkligen är omhändertaget. Allt. Allt är som det ska, allt är bra och allt är i ärlighetens namn helt perfekt. Yes! Yes! Yes!
Inte bara nog med det, allt jag behöver har jag redan och allt jag kommer att behöva längre fram i livet kommer att ges till mig, inte bara saker och upplevelser, utan även lärdomar, relationer, arbete, boende, pengar.
Och inte nog med det, vad nu än jag må behöva i mitt liv är redan planlagt och tillrättalagt, det ligger paketerat för leverans den dagen, inte förr, absolut inte förr, här pratar vi perfektion, jag kommer att behöva det. Och det jag inte ska ha, eller inte har behov av, eller ska lära mig leva utan, det kommer inte att ges mig. Thats it, simple as that!
Det är så evinnerligt befriande att leva livet så, det är det jag menar med ansträningslöst, ni som hört mig säga det. Livet är ansträningslöst när jag väl släpper på sinnets kontroll och dess karaktärer, den nitiska kontrollanten, ihärdiga reseledaren, surmulne tvärtemot’aren, trotsiga bångstyret, livrem och hängselplaneraren mfl listan lär väl kunnas göras lång. När dessa får ge vika för livet självt, universum, Gud, källan, själen… det är då livet blir gott att leva. När jag kapitulerar inför min egen förmåga att få ihop ett bra liv, när jag ger upp mina försök att springa före, slutar kämpa emot, släpper bagaget jag bär med mig. När det bara är jag och inte ens karaktärerna i sinnet är med, mer än att de kanske hörs klagande och stressade på perrongen när jag rullar iväg på livets tåg – då lever jag. Då skrattar jag gott åt mig själv och det jag får uppleva. Inte en susning har jag om vart det bär och det är just det som är själva glädjen i livet. Ingen vet. Jag vet ingenting och det är så himla befriande att jag bara kan ’drop it’ och leva!!!
Jag säger inte att jag är där helt ännu, men jag är allt bra nära och jag vet verkligen vart jag vill. Och jag vet vem att lita på och inte är det då jag. Jag ber om den totala tilliten till livet självt, det eviga livet som pulserar inom oss alla, det som bär oss och låter oss veta att allt är bra, allt är som det ska.
Jag väljer att leva i frågan;
Hur känns det att leva i fullkomlig tillit till livet självt?