Jag tänker ofta i motsatser numer. Det var en terapeut i en anhöriggrupp som introducerade motsatser för mig och det har hjälpt mig jättemycket. Låt oss säga att jag är rädd, så kan jag fråga mig själv vad som är motsatsen till rädsla. Jag kommer fram till att det är tillit för mig och utifrån det kan jag välja att fokusera på tillit. Välja tillit istället för rädsla. Sinnet kan inte fokusera på båda motsatserna samtidigt, det är som att se åt både öster och väster i samma synfält, det går inte – du måste välja. Det jag väljer blir min verklighet. Där mitt fokus är – där växer känslan. Fokus på rädsla, ger mig bara mer rädsla. Fokus på tillit, ger mig mer tillit.
Det finns motsats till smärta, självömkan, depression, ensamhet, stress … Att fråga sig själv vad motsatsen är till det jag upplever nu är en bra början. Vi upplever det vi fokuserar på. Lösningen kanske finns in andra änden.
Tomhetskänslan griper tag i mig ibland, så här vid högtid känns den extra stark. Tänker att det kanske beror på sorgen efter mamma eller att det är alla sötsaker som påverkar mig känslomässigt. Fast egentligen vet jag att känslan inte hör till nuet, den är gammal. Jag minns att jag kände så här under tonåren, så gott som varje söndag så kände jag tomrummet och ensamheten – precis som nu. Om jag letar längre så kan jag säkert minnas känslan sedan tidigare i barndomen också, kanske längre tillbaks än så…
För mig är det inte så noga vart den kommer ifrån. Jag känner tomhet och ensamhet ibland, vissa gånger kan jag skönja ett samband med nuet andra inte, det spelar ingen roll. Jag behöver inte vara en psykolog för att förstå att den här känslan bär de flesta av oss inom oss, troligtvis alla. Jag behöver inte vara en guru för att förstå att känslan hör till egot, till identifikationen med den här kroppen och sinnet och allt vad de upplever.
Det bästa jag har lärt mig med åren är att sluta springa ifrån eller gömma mig undan känslan. Jag vågar stanna. Jag behöver inte shoppa, träna, äta… eller något annat, mer än att leva mitt liv som vanligt, gärna en aning långsammare, så att jag verkligen kan uppleva det jag känner – för jag vet att känslan är inte här för att stanna. Det är en känsla som alla andra, som finns i alla andra och den kommer och går.
Och när jag accepterar den så bryr jag mig faktiskt inte om att göra något åt den, jag låter den vara. För jag vet att allt är bra, allt är som det ska. Och hela livet är föränderligt och när jag kan låta det förändras, precis som med känslorna, så är jag fri. Totalt fri.
Sorgen har många ansikten, och det är kanske viktigt att komma ihåg att det bara är ansikten, en rusning på ytan, säger oftast ganska lite om vad som pågår på djupet. Mina tårar rinner, lätt och ofta. Kraschen kom i söndags, då rasade allt. Men jag hann sträcka ut handen… så det var några kära här och höll mig. Stannade med mig. Följde mig ner i avgrunden. Och det var en gåva för min krasch handlade just om ensamheten, den jag fruktat så hela livet och ändå alltid känt inom mig. Nu tillät jag mig att känna den, den totala ensamheten, tillät och tillät… den dränkte mig.
Det hände något, vände något. Jag mötte det jag fruktade mest. Jag blev slukad av det. Och sedan dess känner jag mig förankrad. En förankring jag bara förr flyktigt upplevt, den är här och den har stannat. Jag kan inte veta om den kommer att bestå men nu är den här och det känns så tryggt. Tårarna rinner fortfarande lätt… och ofta, men rädslan är inte kvar. Den är borta. Undrar stilla om mamma tog den med sig, befriade mig i det sista.
Rädslan är borta men jag känner att mamma är kvar. Minnet är kvar säger några, men det är inte mitt minne, det är mamma jag känner i allra högsta grad. Det är inte minnet av henne jag vilar emot, talar med och känner av. Jag känner av mamma, hon är med mig här och nu. Jag pratar med henne varje dag.
Jag är dömer inte mina ansikten längre, jag låter de vara som de är. Jag vänder hellre min närvaro inåt, till djupet. Det är där hon är. Och där är jag. Där möts vi som ett, hon och jag.
Surrender to everything that is being presented to you in this moment
and watch how your whole being transforms beyond
your wildest dreams and expectations.
Errol Campbell
Jag har ju skrivit en del om mina rädslor här i bloggen. Är det något jag har lärt mig och verkligen tror på så är det att möta dem. Jag har varit livrädd hela mitt liv, ända sedan födseln skulle jag säga, då jag mötte min rädsla för att dö. Hela min barndom har jag känt mig rädd av olika saker och ofta fått höra att jag är både försiktig och känslig av mig.
Men överlevnadsinstinkten var stor. Jag lärde mig att fly. Jag gick fort och såg glad ut. Jag satsade allt i stegen och med andan i halsen sprang jag förbi. Förbi eller gömde mig undan, undvikande. Kollaps eller attack har jag fått höra från min terapeut.
Med coachens förhållningssätt så såg jag rädslor som hinder som jag skulle ta mig förbi. Jag har under många år och genom många rädslor piskat mig själv alldeles för hårt. Drivit på mig själv eller levt i förnekelse. Svart eller vitt, inget mittemellan.
Genom meditation, yoga och Oneness så ser jag att rädslan är här av en anledning. Jag lär mig att stanna, omfamna och vara med rädslan.
Så länge jag springer fortsätter den jaga mig. När jag gömmer mig lurar den runt hörnet. Däremot, när jag möter den så har jag en känsla av att den skingras. Den transformeras inom mig. Det går att hålla rädslan med en famn av kärlek, närvaro och medkänsla. Varför skulle jag inte göra det. Den är ju en del av mig. Mycket av mina rädslor, kanske roten till dem alla kom när jag var litet barn och inte hade förmågan att ta hand om dem själv. Nu är jag glad för varje rädsla som uppdagas ur det inre för det ger mig en större och ödmjukare förståelse för mig själv. När jag håller om den delen av mig ett tag (minuter eller dagar) så har jag en upplevelse att av den omvandlas till ljus och kärlek.
Jag höll min rädsla varsamt inom mig när jag åkte själv till Indien första gången. Jag höll den även på resa nummer två och tre. Jag lär mig om vad jag rädd för, jag accepterar den som en del av mig, som en del av att vara människa. Jag har inget emot att den är där, rädslan. Förut ansåg jag att den tog ifrån mig livet. Men nu ser jag den som en del av livet… som människa. Jag kan fortfarande leva det liv jag vill leva även om jag är rädd. Visst skulle det säkert vara befriande att leva utan rädslor men tills dess drar jag dem intill mig och håller dem nära. För det är så jag har märkt att de försvinner. Absorberas och blir ett. Det är så de dunstar bort för mig. Och nog är det många rädslor som försvunnit längs vägen, tandläkarskräck, spindelfobi, småkrypsfobi, flygrädsla, ensamhet, svartsjuka, döden (som visade sig vara rädslan för att leva), leva… för att nämna några.
Tack för Din närvaro vid kvällens Oneness Blessing, det känns som alltid starkt, meningsfullt och närande för mig. Det är ju trots allt jag inte jag som ger, jag får också ta emot. Ikväll var vi 67 stycken som deltog, inkl 4 katter och 1 hund. Kortet (budskapet till den som önskar) som jag drog var ett Insiktskort från Kristina Wennergren och jag häpnas över att det var samma budskap som vi fick den 12 jan.
Namaste
Det finns ingen ensamhet, endast ensamhetsmentalitet.
När jag är intonad till den gudomliga vägledningen kan jag inte känna mig ensam mer. Den som tror på ensamhet skapar detta i sitt liv. Den som lever med insikten att accepterandet av en inre gemenskap skapar samvaro även i det yttre livet; förändrar därmed hela sitt sätt att se på tillvaron och alla de dagliga svårigheterna och problemen.