Åh, vad jag älskar känslan när jag överlämnar mig själv och mina beslut till Gud. Det är så makalöst befriande, det skänker mig glädje, harmoni och tillit. Så skönt!
Till skillnad från när jag råkar glömma bort det och börjar rodda själv i mitt liv och min framtid, det blir ansträngande, tjorvigt, tungt. Och jag blir så självupptagen. Upptagen med mig själv och mitt mitt mitt.
Bäst mår jag när jag lever med öppet sinne och välvillighet till Guds plan för mig. Nått annat som jag mår bra av, på tal om att hamna i självupptagenhet, är att vara i givande. Söka sätt att ge, ge av min tid, min energi, min kunskap … hela tiden påminna mig om intentionen att vara givande. Och fråga mig själv, på vilket sätt kan jag vara till service idag?
Åter till att lämna över framtiden, val, beslut och handlingar till Gud. Det är inte alltid helt lätt, jag älskar ju trots allt att styra mitt sinne, coacha mig själv mot satta mål. Planera och strukturera. Men när jag ser tillbaka på år som gått så tar det ju himla mycket energi och tid att sia om framtiden, så smartaste sättet (som jag ser det) att bevara och kanske till och med fylla på energi är att överlämna sig själv till den gudomliga planen.
Som min stora förebild Louise L Hay svarade på frågan om hur hon planerat sin långa och framgångsrika karriär: Jag har bara besvarat det som efterfrågats via fax och telefonsamtal (inget internet när det begav sig). Hon har alltså inte styrt, hon har varit öppen och följt livet.
Det är där jag vill vara, där jag mår bra, i tillit till Guds plan.
Jag tror att livet blir som bäst, fyllt av mening, glädje och lycka – när vi är i givande. Några citat jag alltid bär inom mig är The secret of living is giving och It is in giving that we receive. 12-stegsprogrammet förespråkar ju starkt att ”föra budskapet vidare” dvs hjälpa andra. Och Rick Warren hävdar detsamma i sin bok Leva med mål och mening (en av mina favoritböcker) att livet handlar inte om mig, det handlar om vad jag kan ge dig.
Men själv är jag inte där alltid, där jag vill vara, i mer givande. Mer i fokus på vad jag kan bidra med istället för vad jag ska roffa åt mig. Och i relationer i synnerhet hamnar jag lätt i tankar om hur mycket tid, närvaro och kärlek jag får av den andre, när mitt främsta intresse borde vara att ge kärlek. Bidra med mig. För det bästa vi kan ge en annan människa är vår fullständiga närvaro. Och närvaro är ju hårdvaluta nu för tiden när vi alla är mer eller mindre ”upptagna” med våra smartphones. Vi är ensammare än någonsin, isolerade i våra cyberbubblor och ändå har vi inte tid att umgås på riktigt.
Jag är en tänkare, en filosof, en sökare … och mina tankar handlar oftast om meningen med livet och syftet med just mitt liv. Och jag tror att det är som Oprah sagt, att vi behöver ta reda på varför vi är här, vad vi ska bidra med och när vi kommit på det så gå ut i livet och göra just det – ge vår gåva till världen.
Lätt fastnar jag i tankar om, vad är nu min gåva? Vad ska jag egentligen bidra med? Men så kommer jag på att jag behöver inte tänka på det, jag ska bara leva. Leva i stunden, i mitt liv, med mina gåvor och färdigheter och helt enkelt göra mig tillgänglig för det som livet efterfrågar. Säga ja, istället för att tveka. Ge, istället för att vänta på att ta emot. För är det nått jag alltid har tillgängligt så är det min närvaro, och se det tror jag att jag kan bidra stort med.
Med anledning av livsuppgift så börjar jag tvivla på om det verkligen finns en livsuppgift, den med stort ’det’ – The One. Jag ser på många människor som jag upplever lever sin livsuppgift så spelar det ingen roll vad de gör, i stort eller smått, smalt eller brett, det jag fascineras av och dras till, alltså vill hålla väckt i mig själv är passionen. Det är passionen som fängslar mig.
Det är inte själva skrivandet som jag är passionerad i, det är att dela vidare det jag själv upplever. Det är att sprida för vinden om så, det jag tror på. Jag har nämligen märkt att det jag tror på det upplever jag när jag delar det med andra. Jag tror på livet efter döden, alltså för mig finns ingen död, det är bara en transformation av kroppen, men den eviga själen består. Jag tror på att livet är evigt men jag upplever det eviga livet genom kontakt med dem på andra sidan, alltså i ett medialt möte. Jag tror på att vi alltid har kontakt med, rättare sagt ÄR, själen, livsenergi men jag upplever det när jag ger det till andra till exempel när jag ger och tar emot deeksha. Jag tror att jag är i kontakt med en källa till visdom men jag upplever det mitt i själva skrivandet, när tangenterna smattrar, först då, inte innan. Jag tror att vi alla har en guidad snitslad livsväg att gå men jag upplever den inte förrens jag sätter den ena foten framför den andra. Jag tror att jag har mycket att ge men jag upplever det inte förrens jag står där med famnen full och ger.
För mig är passionen i själva delandet och givandet. Att dela yogan, skrivandet, tankarna, deekshan… det är när jag delar jag själv upplever det. Det är i delandet jag själv fylls med det jag vill dela till andra. Inte förrens jag delar kan jag uppleva det. Det ges till mig först när jag står där med en givande hand. Fram tills dess behöver jag vila i tillit till att den handen jag sträcker fram snart kommer vara fylld med det jag vill ge.
Så tror jag att det är. I alla fall är det så det är för mig. Så det ges till mig.
Vi ärar Gud genom att tjäna andra med våra gåvor.
Rick Warren