Det svåra kan vara att veta skillnaden på egot och själen, eller egot och Guds vilja. Hur vet jag vad som är vad. Hur kan jag urskilja egots önskningar från Guds.
Jag har inget givet svar på det. Jag letar dagligen efter detta. Men jag vet att är mina tankar mestadels själviska så är det egot. Och lika så med mina handlingar. Styr självcentreringen min dag på så vis att jag gör det jag förväntas av mig, jobbar, tar hand om barnen och hushållet, skjutsar och handlar, allt som till synes kan se ut som att jag gör det för andra. Men gör jag det verkligen för andra. Är min vilja där, min vilja att ge av min tid och mina sysslor eller mal en jämrande röst inom som önskar sig någon annanstans, eller beklagar sig på livssituationen eller den långsamma bilkön. Är det en röst i mig som ser sig som självuppoffrande eller som hjälte. Ja, då vet jag att egot är där, trots mina till synes goda handlingar.
Och ett sätt för mig att luckra upp egots självcentrering är att göra mer av goda handlingar. Det kan vara att plocka upp skräp från gatan, alltså inte bara utanför för min egen gata. Det kan vara att ge en främling en komplimang eller en frusen själ som sitter utanför Coop en slant. Att lyssna istället för att tala. Att le. Att gå långsammare. Att prestera mindre och vara oftare.
Eftersom prestation också hör ihop med egot så presterar jag utan att varje gång ställa mig på prispallen efteråt, eller åka det där ärevarvet och ta emot alla ”gilla”. Jag tränar mig att göra, inte prestera, i tystnad. Det får mitt ego på fall.
Och så vet jag att egot tänker ut plan, efter plan, destination, riktning och färdsätt, så håller det på i all evighet, det är som ett evighetshjul med tjattret och planerandet, så mitt knep jag lär mig att ta till oftare är att inte göra som jag ”tänkt”. Utan göra som Gud vill. Och då måste jag se upp ifrån min färdrutt och se vad Livet (alltså Gud) vill visa mig. För Gud talar inte till mig ovan molnen, Gud talar till mig genom händelser, ödet och sk oförklarliga händelser.
För att ta ett exempel med mig själv. Jag har ”tänkt”, alltså egot har planerat, att jag skulle gå en speciell utbildning nästa år. Den hade inte kommit till mig, den hade jag själv tänkt ut. Och det kom givetvis happ-in-på, så när jag väl sökte utbildningen så hade ansökningstiden gått ut. Men det stoppade inte mitt ego, även om flödet ville visa mig stopp redan där. Så jag skrev till utbildningsarrangören och bad om att få söka ändå. Fick givetvis svaret att ansökningstiden gått ut, de hade redan 100 sökande, så jag blev hänvisad till utbildningen som startar vt 2016. Livet (Gud) visade mig stop.
Jag mediterade och frågade Gud. Som var övertydlig i sitt svar. Gud hade redan låtit en vän ge mig en bok om Sorgebearbetning för något år sedan. Men jag förstod inte vinken helt.. då. Så nyligen i ett annat sammanhang så hade jag kontakt med en kvinna och hon skrev att hon återkommer till mig om några dagar, för just den här veckan skulle hon gå utbildning i Sorgebearbetning. Och i ett annat samtal berättar en vän att hon precis ska iväg på sorgekurs. Och i ett helt annat samtal med en annan vän så pratar hon också om Sorgebearbetning.
Sorgebearbetning är inte vad jag ”tänkt” att jag skulle gå just nu. Jag gick en kurs i det i våras. Men jag hör vad Gud vill säga mig. Jag vet fortfarande inte om det är enbart för min egen läkning eller för att arbeta med det med mina klienter. Troligtvis både och. Men jag vet att Gud vill att jag ska gå den. Jag känner också tydligt min (läs: egots) besvikelse, över att det inte blir som jag tänkt.
Jag börjar förstå att står hela jag och hoppar på stället, klappar händer och ropar: Hurra! Så är egot inblandat. När allt i mig jublar så är det inte rätt (dvs: Guds väg). Däremot har jag lärt mig att skapar det en olustkänsla eller en stark rädsla till och med, så kan det vara rätt väg. Och är jag osäker, så ber jag bara om mer tydlighet, som i det här fallet med Sorgebearbetningsutbildningen. Gud verkar i mitt liv. Jag tränar mig i att uppmärksamma det. Jag behöver lyssna och se för att ta in det. Titta upp från min egen agenda och istället fråga mig vad Livet vill visa mig. Vart livet vill föra mig.
Och så mitt dagliga knep, som jag inte alltid lever efter, men frågor jag oftast ställer mig: Vad kan jag ge? Vad har jag att Ge i den här situationen? Hur kan jag bidra?
För jag vet att egots frågor skulle vara: Vad kommer jag att få? Vad ska det ge mig? Hur kan det här gynna mig?
Livet bör levas som det kommer till oss;
inte som vi vill att det ska vara.
Onenesscitat
Sri Bhagavan
Andlighet är nyckeln till all annan utveckling.
Sri Amma Bhagavan
Jag läser mycket. Förkovrar mig just nu djupare i Oneness, En Kurs i mirakler och Marianne Williamson böcker om detsamma, ACIM. Jag förstår sammanhang, jag ser enhet (Oneness) inom dessa läror och även min tolkning av Bibeln. Samesame, men med olika röster och ord.
Som jag ser det och förstår det så har jag mitt medvetna jag och mitt omedvetna jag. Mitt medvetna jag är den delen av sinnet jag dagligen rattar livet ifrån, men eftersom jag inte alltid kommer dit jag tänkt mig så beror det på allt omedvetet som styr mig inifrån som har en helt annan agenda. Inom NLP, coaching och terapi möter vi ständigt med dessa två delar, det medvetna och det omedvetna. Att bli medveten om det omedvetna är en otrolig befrielse. To see is to be free. Om jag kan se vad inom mig själv som stoppar mig och ännu hellre förstå dess goda intention så transformeras en stor del del av blockeringen… ibland kanske hela.
Men där jag är nu och det som jag upplever är sanningen och vägen för mig är att knyta an till inte mitt medvetna jag och inte mitt omedvetna jag utan mitt högre jag. Vi är identifierade med fel sinne, enligt en kurs i mirakler och vi blir fria när vi identifierar oss med det gudomliga sinnet. Själen kallar jag det och inom Oneness säger vi my divine, min gudomlighet.
När jag vågar släppa min egen agenda (mitt medvetna jag) och min dolda agenda (mitt omedvetna jag) och istället ge mig hän till Guds plan, Guds väg så lever jag livet fullt ut. När jag kapitulerar helt och lägger mitt liv i någonting mycket större än mig själv då blir jag fri. Andligheten är för mig nyckeln till alla lås, den är till och med större än alla lås, när jag lever i kontakt med själen så finns inga begränsningar av vare sig tid eller rum.
Gud för dig är allting möjligt.
Gör med mig vad du vill.
1 Mos 18:1
1 Kor 1:26-31