Art of letting go – undrar om det bara är de senaste årens tema eller mitt livstema. Det är mycket frihet i konsten att släppa taget (eller slappna av som jag föredrar att se det som). Slappna av med det som är.
Att vara i en livsprocess beskrivs ofta som att skala en lök, under ett skal väntar ett annat, och därunder ytterligare ett. Jag tänker att om jag har förmågan att skala av – slappna av – med det som är, det som känns, det som upplevs, det som sägs, det som ses … där och då (läs: här och nu), i acceptans av det som är så upplever jag nuet. Och jag undrar om det inte är den känslan – av nuet – som vi alla längtar efter. För precis där, i nuet, så är kontakten med Gud (Livet, Källan, Universum). Den har inte varit, den kommer inte att ske – den kan bara upplevas här. Precis nu. Kontakten med Gud.
Och inte heller är den öronmärkt för sänkta solnedgångar, långa kyssar, magnifika utsikter. Inte alls. Den är tvärtom i allt. Smutsigt som rent, vackert som fult, ont som skönt, ilsket som glatt. Det gudomliga är i allt som vi tillåter oss att uppleva fullt ut.
Och som jag längtar att uppleva det Gudomliga i mig. Älska mig. Älska Gud. Men tills jag lyckas med det så behöver jag lära mig konsten att slappna av med allt som jag är, precis just nu. Inte sen. Inte efter korrigering. Utan nu. I nuet är jag Gudomlig.
Det finns inget lidande i nuet. Jag vet och förstår, att i mitt nu kan inget lidande existera. Bara och endast om och när jag själv inte är där… i nuet alltså så sveper lidandet in. Oron över morgon, spänning inför mötet på eftermiddagen, sorgen över svunna tider och människor som lämnat, saker jag skulle gjort annorlunda, saker jag vill göra sen… allt är hämtat ur sinnet. Sinnet växlar mellan, dåtid och framtid. Alltid före eller efter. Alltid någon annanstans.
I nuet vibrerar själen. Livet självt. Inte bara mitt liv och min själ, utan hela skapelsen. I nuet finns bara varandet. Det vilsamma varandet. Det kan såklart innehålla handling men inget görande. Jag diskar, jag är där helt och fullt i min handling… i stunden, med det jag gör – jag är där. Jag är med mitt varande med barnen, inte mitt görande. Jag är där med mitt varande i mötet med andra, inte med gamla spörsmål och hemliga agendor, bara där med den som är. Som den är just nu.
Det är inte alltid alldeles lätt att värja sig när sinnet kämpar med sin dragkamp att rucka mig ur nuet, men det går. Jag påminner mig ofta om att här och nu är det bra. Det kan räcka med att fråga mig själv, hur känns det att glädjas i mitt nu?
Vi är många som har närvaron vid våra tankar. Vi tänker och konstruerar, rekonstruerar, justerar, rättar, dömer, berömmer, drömmer genom tankarna och alltså sinnet. Vår närvaro styrs som oftast genom sinnet, filtreras av tankarna och alltså av just sinnet. Det krävs oerhörd energi att föra närvaron i sinnets och tankarnas omloppsbana och cirkus, det är oftast ett virrvarr av tankar som för med sig känslor som far upp och ner i värsta bergodalbaneåket. För att inte tala om in i framtiden och tillbaka till… dåtiden. Aldrig i nuet, sinnet är aldrig i nuet.
I jämförelse så skulle få av oss komma på tanken att föra vår närvaro med det vi just ätit och genom matsmältningen, in i magsäcken och ner i tarmarna. Varför skulle vi ens komma på tanken att behöva engagera oss i matsmältningen, den sköter sig av sig självt. Oavsett vad vi stoppat i oss så klarar den sig alldeles utmärkt utan vår närvaro. Visst, har vi ätit något olämpligt så kanske vi får magsmärtor en stund, men vi har tillit till att kroppen sköter det där på egen hand, inget vi behöver lägga oss i förutom kanske genom att lägga oss en stund och vila till den värsta smärtan lagt sig då. Men vi vet att den går över och alltid gör det utan vår inverkan. Det sköter sig automatiskt.
Det är samma sak med tankarna. Jag lovar, de sköter sig automatiskt. Det kanske ibland ger visst obehag, det kanske smärtar precis som vid intaget av olämplig föda att gjort ett intag av olämpliga tankar men det sköter sinnet av sig självt. Ingen sk olämplig tanke (som kanske resulterat i oönskad känsla) kommer att stanna, det är helt omöjligt, sinnet sköter transporten utav sig självt, precis som matsmältningen så sker det per automatik, vi är liksom konstruerade så. Det ser ut att flöda in och det kommer garanterat att flöda ut när vi tillåter det att vara som det ska vara. När vi låter det som tänks vara där (det som är passerar matsmältningen vara där), när vi tillåter det som känns att kännas (magsmärta eller vemod) så vet vi att det kommer inte alltid att vara där, det är helt omöjligt, det går emot hela vårt kroppsliga och psykiska system, det är byggt för passage och flöde. Det sker naturligt. Ansträngningslöst, alltså med väldigt lite energi. Det sker lätt och smidigt. Tvärtemot vad som sker om jag med min (sinnets) vilja vill styra bort något ur tankarna eller fortgå processen, det kräver ändlöst med energi och det sker oftast av resultatet att det jag önskar bort stannar längre. Det jag gör motstånd emot har en tendens att göra så, uppehålla sig kvar.
Det är alltså inte meningen att vi ska ’messa’ med matsmältningen, eller andningen, eller blodomloppet, eller tankarna och sinnet, vi bör låta det vara – precis som det är. Då ges vi energi till att uppleva det som är, nuet. Precis den stunden vi har här just nu. Att uppleva den. Och nu uppleva denna stund. Och nu uppleva denna stund. Och nu uppleva denna stund. Det är vårt naturligaste sätt att leva, det är att leva i kontakt med själen istället för genom filtret av sinnet. Det är att leva i samklang med hela livet. Det är att leva i samklang med varandra. Det finns ingen dåtid eller framtid som hindrar mitt möte med mig själv, som jag är just nu. Det finns ingen dåtid eller framtid, inget dömande, inga rädslor som står i vägen med mitt möte med dig. Vi är i nuet, både du och jag. Vi möts för första gången på riktigt. Precis som vi är. Utan ansträngning. Utan fokus på sinnet. Helt i närvarande av nuet, som det ges oss. Vi möts i hjärtat. Vi är närvarande. Vara nära.