Artiklar med etiketten ‘skingras’

Om rädsla

Jag har ju skrivit en del om mina rädslor här i bloggen. Är det något jag har lärt mig och verkligen tror på så är det att möta dem. Jag har varit livrädd hela mitt liv, ända sedan födseln skulle jag säga, då jag mötte min rädsla för att dö. Hela min barndom har jag känt mig rädd av olika saker och ofta fått höra att jag är både försiktig och känslig av mig.

Men överlevnadsinstinkten var stor. Jag lärde mig att fly. Jag gick fort och såg glad ut. Jag satsade allt i stegen och med andan i halsen sprang jag förbi. Förbi eller gömde mig undan, undvikande. Kollaps eller attack har jag fått höra från min terapeut.

Med coachens förhållningssätt så såg jag rädslor som hinder som jag skulle ta mig förbi. Jag har under många år och genom många rädslor piskat mig själv alldeles för hårt. Drivit på mig själv eller levt i förnekelse. Svart eller vitt, inget mittemellan.

Genom meditation, yoga och Oneness så ser jag att rädslan är här av en anledning. Jag lär mig att stanna, omfamna och vara med rädslan.

Så länge jag springer fortsätter den jaga mig. När jag gömmer mig lurar den runt hörnet. Däremot, när jag möter den så har jag en känsla av att den skingras. Den transformeras inom mig. Det går att hålla rädslan med en famn av kärlek, närvaro och medkänsla. Varför skulle jag inte göra det. Den är ju en del av mig. Mycket av mina rädslor, kanske roten till dem alla kom när jag var litet barn och inte hade förmågan att ta hand om dem själv. Nu är jag glad för varje rädsla som uppdagas ur det inre för det ger mig en större och ödmjukare förståelse för mig själv. När jag håller om den delen av mig ett tag (minuter eller dagar) så har jag en upplevelse att av den omvandlas till ljus och kärlek.

Jag höll min rädsla varsamt inom mig när jag åkte själv till Indien första gången. Jag höll den även på resa nummer två och tre. Jag lär mig om vad jag rädd för, jag accepterar den som en del av mig, som en del av att vara människa. Jag har inget emot att den är där, rädslan. Förut ansåg jag att den tog ifrån mig livet. Men nu ser jag den som en del av livet… som människa. Jag kan fortfarande leva det liv jag vill leva även om jag är rädd. Visst skulle det säkert vara befriande att leva utan rädslor men tills dess drar jag dem intill mig och håller dem nära. För det är så jag har märkt att de försvinner. Absorberas och blir ett. Det är så de dunstar bort för mig. Och nog är det många rädslor som försvunnit längs vägen, tandläkarskräck, spindelfobi, småkrypsfobi, flygrädsla, ensamhet, svartsjuka, döden (som visade sig vara rädslan för att leva), leva… för att nämna några.

 

Sök innehåll