Artiklar med etiketten ‘Skrivande’
Skriv ett brev
Jag har gjort det någon gång, skrivit ett brev till någon som betyder extra mycket. Skrev ett till älskade pappa för en tid sedan. Det kändes gott. Det är som att de sagda orden, som tider som flyr, lätt sveper förbi. Medans ord på ett papper stannar och ristar sig kvar. Det är vackert att beskriva vad en annan människa betyder för mig, har givit mig och lärt mig. Hur den har påverkat mig.
Jag förstår att det är en gåva för den människan att läsa men det är lika givande för mig att formulera det, tänka till och påminna mig om det verkliga i Livet – det som Livet egentligen handlar om, de stunder och människor vi fyller våra hjärtan med.
Jag har brevet från mamma i mitt hjärta. Det är mig nära. Som de små paketetiketterna jag behållit, bara att se hennes handstil berör… och värmer.
Under kursveckan skrev jag ett brev till mig själv, från mitt lilla jag. I dag har jag skrivit ett brev till min bästa vän, min livskamrat, min glädjespridare, mina barns far – min älskade man. Ett brev fyllt med kärlek men också bekännelse, ärlighet och sårbarhet – om att vara jag.
Like a river
A woman in harmony with her spirit is like a river flowing.
She goes where she will without pretense and arrives at her destination prepared to be herself and only herself.
Maya Angelou
Om själen
Jag fullkomligt älskar det här samtalet ifrån Malous Salong om själen. Så stort och svindlande. Jag själv är helt säker på att själen är inom oss alla, för mig är det själva L I V E T i oss. Och det är tydligt att det liv som lämnade mamma när hon dog finns kvar. För jag kan fortfarande förnimma henne, uppleva henne och fängslas av henne, precis så som Gustaf Norén beskriver musik – det osynliga som berör. Och ibland känner jag själen när jag skriver, det är som att den skriver åt mig – ger mig orden på pappret. Och jag känner själen när jag yogar, mediterar och får deeksha. Själen, alltså livet i mig kan vara litet och förtryckt men den kan också expandera och leva fritt. Precis så mycket som jag tillåter den att få vara i mitt liv, inte bara inom mig utan genom mig och runt omkring mig.
Själen finns inom oss alla, det är min starka övertygelse. Den finns också i allt, allt är besjälat. Och själen är god, det ljusa och kärleksfulla inom oss. Det som förenar. Själen vet inga gränser, känner inga rädslor, den dömer inte – den ser det perfekta i det unika hos oss alla.
Själen är i det lilla och det stora, mikro och makro, yin och yang. Själen är i allt skapat. I allt skapande, skap – ande. Anden i det skapade. Något/någon har skapat oss och försett oss med kropp, sinne, själ (ande) – alltså liv. Kropparna må vara åtskilda, sinnet verka personligt men själen förenar oss alla – den är det eviga livet i Dig och mig och mamma.
Det är mina tankar om själen, här kan du lyssna till Gustaf Norén och Kjell A. Nordström när de beskriver själen och rädsla hos Malou efter tio.
Kastanj
Fick en kastanj av en kursdeltagare i helgen och den kom att betyda mycket för mig i min process…
Kastanj
Ge Dig själv utrymme att växa.
Visdom: Jag har tillit till att allt i mitt liv sker på bästa sätt.
Jag släpper taget om … (fyll i själv). Nu är jag fri att växa.
Var inte rädd för att förlora någon/något.
Kärleksfullt släpper jag taget och låter mina frukter finna sig en egen plats att växa på.
På så vis växer även jag själv, berättar Kastanjen.
Växternas Språk
Solöga
Visa mig vägen
Det här är min visa-mig-vägen-pose som jag ofta ställer mig i, med armarna uppsträckta mot skyn så kapitulerar jag inför att jag inte har en aning om någonting och behöver vägledning. Jag ber om hjälp.
Jag ser nu att på bilden så ligger skuggan rakt över vägen, i total och fridfull surrender. Kör över mig. Krascha mig. Skala av mig. Klä av mig. Låt mig börja om på nytt. Adjö med det gamla. Välkomna det nya. I full tillit till att det nya gror när det gamla dör. Livet föder sig själv på nytt. Och har så alltid gjort. Det är livets magi. Jag behöver inte hålla kvar någonting. Jag bör inte hålla någonting i händer, istället vara mottaglig för det som ges till mig.
Det är så fridfullt att vandra utan bagage som tynger och skaver. Det är svårt att ta beslutet att ställa ner det man bär, men när beslutet väl är taget så är det lätt, ryggsäcken glider av, ryggen svalkas, andas, benen blir lätta… som på barn. Sinnet blir fritt, nyfiket, uppmärksamt… vad väntar runt nästa hörn? Vart är jag på väg? Vad ska ske nu? oiiiii vilken spänning, tänk att bara få vara som ett barn och ta emot livet – som det vill forma sig. Som det vill ges till mig. I full iver över att allt som ges är gott nog, det bästa – allt är gott, allt är bra, bättre än bra.
Tack Livet!
Tack!
Inbillade spöken
Kämpa inte mot inbillade spöken
Det finns inget Mörker eller någon Ondska i oss, som behöver övervinnas eller bearbetas. Inte heller något Ego eller någon Skugga eller nåt annat tjusigt koncept jag hittat på. Att tro på något sånt är bara att än en gång vältra sig i illusionen av separation
Allt är samma enda medvetande, ingen separation existerar annat än som en ide, ett koncept.
Visst, det kan finnas rädsla, med rädsla är inget farligt, en sensation i kroppen bara. Som varken gör till eller från.
Det som finns ”i” oss är endast villkorslös kärlek, inget annat. Våga öppna upp, du är perfekt redan som du är, precis nu, och har alltid varit det. Det finns inga skelett i garderoben, bara den vackra människa du är.
K-e Ivares
Sommarpaus
Det kliar i fingrarna, jag vill in och skriva av mig. Jag känner hur gott min blogg gör mig, som en ventil från insidan. Det är nyttigt att ta en time-out ibland känner jag, för att verkligen uppskatta det man har, det man gör och den man är. Min blogg gör mig gott. I början var det viktigt hur många besökare jag hade och hur långt ut jag nådde ut. I statistiken kan man se från vilka länder och städer läsaren läser och om läsaren är in ofta eller engångsbesökare, sådant var viktigt för en tid, för min bekräftelse. Jag gläds givetvis fortfarande av bekräftelse, det gör vi alla, det är en del av att vara människa, men med tiden har bekräftelsebehovet här på bloggen klingat av och min största vinning är ärligt talat mitt eget mående av att skriva. Jag mår bra att att få orden ur mig. Precis som en sångare behöver ta ton och en löpare lägga stegen under sig, så behöver jag skriva.
Nu när jag är i min 40 dagar långa detox, så håller jag mig ifrån att skriva här, jag förutom dagens gästspel då. Däremot så skriver jag på annat. Och det känns rätt. Jag vet ännu inte vad det kommer bli, om det ens kommer bli något men ett är säkert, det jag skriver ger mig en känsla av välbehag, glädje och mening – det gör mig gott.
Njut mer av sommaren kära du, vi har många dagar kvar – det ska i allafall jag göra.
Respiro Förlag
Känns så spännande att gå hösten till mötes, det känns som det är nu det händer. Det börjar röra på sig, reser på nya vägar mot nya vidder. Inte hade jag väl haft en tanke på att skriva böcker, än mindre på att starta ett eget förlag för 10 år sedan. Livet formar sig så magiskt, jag älskar att se det nya växa fram. Min vän Marie har formgivit min nya förlags-logo, hon överträffar alltid mina förväntningar. Den här logotypen blir något att leva upp till, I love it!
Respiro Förlag, jag ser framemot den här resan!
Tystnad
Åh, vad tystnaden har gjort mig gott. Inte för att det varit tyst runt omkring mig, tvärtom, det är ett evigt friskt surr på barnen. Men just eftersom jag är ensam med barnen i sommar så känns det extra viktigt att välja vart jag lägger mitt fokus. Att pausa från Facebook har varit befriande, jag märker att jag lätt dras in i statusflödet som rullar. Som att slözappa framför teven en kväll och komma på sig vid midnatt av att ha fastnat. Så fingrar jag på FB-appen på mobilen och vips så är jag inne igen… och igen… och igen… utan att jag medvetet har valt det. En dålig vana har format sig. Och den är nu bruten, i alla fall för en tid. Appen har varit gömd längst bak på mobilen. Låter den vara kvar där så den tar lite längre tid att tumma fram och jag hinner bli medveten om vad jag egentligen vill göra… när jag är på väg att dras in.
I tystnaden har jag inte bara hört barnen, jag har sett dem också. Och jag har sett mig själv. Hört mina innersta behov och önskningar. Lyssnat till dem och hållit dem nära, både det hjärtat viskar och barnen.
Det jag har hört är att jag längtar efter att skriva, kort och långt, ytligt och djupt, till blogg, byrålåda och bokmanus. Jag längtar efter att binda samman mer av mina ord – synliggöra mina tankar och insikter. Jag vill fortfarande vara en del av Facebook, jag älskar hur just facebook sprider det vackra och ljusa vi väljer att dela. Det är en fantastisk kanal. Men jag känner ett stort behov i mig av att hämta tillbaka medvetenheten (i mig själv) om hur, när och vad. Jag vill äga hur och vad jag använder plattformen till och inte låta plattformen (läs: mitt eget ego) äga mig. Tystnaden har gjort mig gott, i tystnaden hör jag både min medvetenhet och mitt omedvetna surr. Det är inget jag kan ändra eller rå på, jag hör hur det kommer budskap från båda, men just tystnaden hjälper mig att förstå vad att agera (och inte agera) på.
Alla känslor
Känslor är naturliga, alla av dem. När medvetenheten ökar så finner man sig helt neutral till känslorna, oavsett vilken av dem som känns/upplevs.
Förut var jag inte ens medveten om att jag kunde känna alla känslor, vissa hade varit så svåra att hantera att de gömdes undan. Sen började jag ana att de låg en bråte med känslor där inne någonstans men då var det alldeles för smärtsamt och sårbart att möta dem så jag lät dem ligga kvar. Längs resan (den inre) så har jag vågat möta dem en efter en, jag har till och med vågat möta mina rädslor och fobier. Vågat hålla dem i handen. Vågat låta känslorna kännas i kroppen. Vissa far runt som en tornado inom och lever rövare andra stoppar upp allt, står förstenade och kan just därför kännas som ett stenblock i bröstet. Oavsett hur de upplevs så har jag tackvare Oneness lärt mig att stanna och vara med känslan.
Det är en flykt att agera ut dem, dvs projicera dem emot andra. Det är också en flykt att söka tröst i shopping, mat, träna, facebook. Det är en flykt att somna. Konsten är att trots sin flyktinstinkt stanna kvar – vara med det som känns. Det är bara så (enligt min övertygelse) de läks. Samtal, kontemplation, insikt må vara ett oerhört stöd till att finna gömman med dem men när jag väl en dag vill läka dem så behöver jag tillåta mig att känna dem, alltså uppleva dem. Känslor som känns stannar inte, de transformeras och läks.
Känslan är naturlig, den är en del av hela upplevelsen att vara mänsklig. Att låta dem att kännas är att tillåta dess naturliga flöde i systemet (kroppen), de finner sin väg ut, de stannar inte, bara jag låter det vara som det är – alltså tillåter mig att känna det som känns.
Att vara människa är att ha tillgång till alla känslor.
Obalans uppstår när jag förnekar eller förtrycker vissa av dem.
Balans är att tillåta sig att känna och uppleva dem alla – det är då läkning sker.