Artiklar med etiketten ‘Skrivande’
Min tid nu
Går in i en speciell fas i mitt liv. Våren och försommaren (är och) kommer vara annorlunda än andra år, mycket mer annorlunda. Först reagerade jag med rädsla, stannade med den… ur rädslan växte en tilltro fram, starkare än tidigare, att allt som sker är till det bästa – det är min tid nu. Mitt i smärtan reser jag mig. Där i känslan av ensamhet möter jag närvaron. I mörkret som omgav mig såg jag mitt eget ljus. Jag snubblade och tappade fotfästet för att finna det igen, förankrat i mig denna gång.
Det är annorlunda, och stundom skrämmande. Men genom rädslan så känner jag vetskapen att allt är bra. Allt är precis som det ska. Jag saktar ner. Jag andas. Jag mediterar. Jag tackar. Jag ber. Vad mer kan jag önska än att få vara i kärleken till mig själv och de mina. Där är jag idag. Och där mår jag bra.
My moment
Klockan är 20.30 och jag softar efter en strålande dag med barnen. Sommaren är här. Oscar och Maya stack ut på studsmattan för att spela fotboll och skippar Gladiatorerna. Izabelles ögonlock började slå igen redan vid middagen, nu sussar hon tungt. Morfar har kört hit husvagnen och ska sova i den med Oscar i natt – mammalycka på många plan.
Det är intensivt just nu, mitt mammaliv. Jag är ensam mycket med barnen och kommer så vara en tid. Men jag tar en stund i taget, frågar mig själv vad stunden önskar av mig. Ser inte så långt fram utan lyssnar in kroppen och livet och vaggar med det ett steg åt gången. Det blir så mycket lättare då, när jag är i nuet.
Den sista tiden och även nu är transfomerande för mig, det händer mycket, känns som jag hänger upp och ner ibland. Jag har hört och förstått att det är en sådan tid nu, den här våren river upp och rensar rent på många plan. Som en mental och känslomässig detox. Det gamla ska upp och bli ljust. Jag bearbetar det så att jag stannar med det som är, min känsla, mitt sinnestillstånd, mina tankar… låter det vara som det känns/tänks och håller om mig själv på många sätt. Är snäll emot mitt jag. Jag har sänkt ambitionen ytterligare ett snäpp och strukit alla åtaganden en tid framöver och imorgon är sista yogaklassen för terminen.
What is the moment asking for, frågade jag mig själv i dagboken igår och jag kom direkt i kontakt med mina svar. Snälla svar. Sommarens svar. Jag vet vad jag ska göra (och kanske mer viktigt – inte göra), vart mitt fokus ska vara, hur jag ska rå om de mina och ge dem och mig själv kärlek – det är allt jag behöver veta. Allt annat är omhändertaget.
Mina böner är starka, jag knyter närmare kontakt med Gud. Jag är tacksam att jag hänger här upp och ner, ser världen ur en annan synvinkel, det självklara blir så otroligt klart då. Jag är tacksam i mitt samtal med Gud, jag tackar för allt jag får gå igenom för läxorna jag lär mig. Han låter mig växa… det är den största av gåvor. Tack.
Inga måsten
Jag och en vän talade om i telefon idag om att det finns inga måsten. Inga måsten, what so ever. Det är ju bara sinnet som styr upp en agenda med måsten. Det finns egentligen inga. Det finns ett naturligt flöde av saker och ting, i livet. Så som att vi blir hungriga efter en tid utan mat, somnar när vi är trötta, skrattar när vi är glada, är effektiva när vi har lust… som läran om Oneness säger, allt sker automatiskt. Oavsett om vi lägger oss i eller inte så sker allt automatiskt. Tänk dig att du har världens främsta autopilot ikopplad på en långflygning och ändå låter du ditt engagemang, energi och fokus gå åt till flygningen när du istället erbjuds att luta dig lite lätt tillbaka och vara stand by.
Vi kan stå på tå och vara alerta, ge givakt på livet. Men vi mår som bäst i att inte lägga manken till att styra och råda över det, det är i alla fall min starka övertygelse.
Att leva utan måsten är inte detsamma som att vara passiv, tvärtom är det att vara till förfogande för livet och vad det erbjuder för stunden – What is the moment asking for?
Jag har skalat av mina (iaf de flesta) måsten längs vägen. Men jag har fortfarande kvar ett mönster av att vilja kontrollera utfallet (framtiden), så jag påminner mig om att chilla, slappna av, luta mig tillbaka och njuta av färden. För hur jag än råder och styr så har jag ärligt talat ingen som helst aning om vart jag ska, så vadan denna möda. Gud (livet själv) har färdplanen och jag är bara en lyckligt ovetandes medpassagerare. Och är jag klok nog så är jag en tacksam och ödmjuk sådan, med full respekt till förste piloten. Utan sikte på destinationen enbart fullt uppfylld av resan.
Intensely
Life has to be taken seriously,
lived intensely but know it is a game.
Sri Bhagavathi Bhagavan
Avundsjukan
Det hälsosamma vinner, det expanderar och breder ut sig i mitt liv. Precis så som jag känner att jag börjar göra mer och mer, expandera och ta plats – i mitt liv. I livet.
Jag har bett om att få läka det gamla. Detox’a inte bara fysiskt utan också, och i synnerhet, mentalt och känslomässigt. Jag läker ut mina gamla präglingar, sådana som kletat sig fast sedan jag var barn. Jag ser så tydligt var mina smärtor kommit ifrån. Men för var dag känner jag mig friare och friare.
Jag har vuxit upp med avundsjukan på nära håll. Krypande nära. Avundsjukan har gjort mig rädd och skygg.
Avundsjukan är kvar… hos dessa – men jag har börjat läka. Tänka sunt. Tänka friskt. Avund kommer jag få möta hela livet, det är självklart att människor är avundsjuka på sådant de saknar själva. Glädje, hälsa, livsenergi och utstrålning, det är mina egenskaper, hela jag pulserar av det. Men det har tagit mig snart ett halvt liv att förstå att min kamp har legat i att dölja dessa kvalitéer hos mig själv för att slippa möta avund och förakt hos andra. Jag har varit så upptagen med min rädsla om att väcka avund hos vissa att jag helt missat att se alla som lyfter, älskar och gläds med mig.
Så det jag funnit i djupet av min rädsla är att jag blivit rädd för min egen ljusvarelse. Min egen person. Mitt varande. Min skapelse. Mitt unika perfekta jag… det har jag fruktat… eftersom andra fruktade det.
Det är nu jag börjat lossna ordentligt på knuten runt mig själv. Den som kämpar med att hålla livsenergin, skrattet och hälsan inom lagom mängd och dos. Den som jämför med andra och ser till att ligga lagom dold, lagom låg, lagom sval, lagom grå, lagom nära… inför andra. Den j-a svångremmen spricker nu!
Nu är det tid för att vara som jag är skapad. Till bredden fylld av ljus och glädje. Tokfylld och högt vibrerande av liv. Jag ska släppa på så in i bängen mycket livsenergi att avundet gör dem gröna som grodor.
Kära soulsisters (och brothers) jag önskar er inget hellre än att göra detsamma som jag ska göra – Shine On! Shine On!
Bara glädje!
Fråga: Vad är meningen med skapelsen?
Ja, vi kunde svara på det ur olika sammanhang. När du blir upplyst, inser du att det inte finns någon mening med denna skapelse. Det är bara där. Det är bara där för att det finns så mycket glädje i skapandet och glädjen uttrycker sig i alla dessa former. Det finns ingen mening. Det är därför jag ofta ger ett exempel på människor som går till en cricketmatch. De ser någon som slår en stor sexa och du ser människor som hoppar upp och skriker. Det finns ingen mening med det. Du kan inte fråga vad är meningen med att hoppa och skrika. De hoppade upp och skrek för att det var så mycket glädje. Hela skapelsen är en utflöde av glädje. När du blir upplyst, ser du att det finns inget annat än glädje. Det finns bara kärlek.
Bhagavan
Översättning Pia Shoshanna Anderberg
Forget safety
Forget safety.
Live where you fear to live.
Destroy your reputation.
Be notorious.
Rumi
Välj tacksamhet
När mörkret hopar sig och motståndet växer, när separationen ökar, ensamheten ekar, rädslan flämtar… det är då, om inte förr, det är bra att välja tacksamhet. När det upplevda ser ut som hinder och hot, och världen tycks vara en skrämmande plats då kan jag vara säker på att jag förirrat och nålat fast mig själv i sinnet (läs: egot). När meningslösheten kommer hand i hand med hopplösheten, då är man vilse.
Jag är vilse i mig själv ibland. Jag blir både skärrad och stel av mina egna tankefaror som lurar. Är jag inte uppmärksam så lockas jag lömskt längre in i egots snåriga labyrint. Det är inte mycket som luckrar upp mörkret, förutom kärleken då förstås. Men jag kan ha svårt att finna enhet när jag känner separation, likväl som att vila i tillit när jag är rädd. Kärleken är alltid det självklart bästa valet men är jag förstelnad i mig själv så är det inte alltid enkelt att öppna upp – för kärleken, även om den är inom.
Jag har lärt mig två knep som lurar egot, men de kräver ju att jag först själv listar ut att jag blivit bortförd av det. Men kommer jag på mig själv, vilsen där i labyrinten av oro och ångest, då har jag två vägar att välja (finns säkert fler, men de här två funkar bra för mig). Den ena praktiserar jag ofta, ”stay with what is”, jag stannar med det som är. Jag stannar och genomskådar, betraktar och går djupt i det jag känner. Vad som, jag låter den känsla jag känner vara och jag möter till och med upp den, dränker mig i den. Det är magi, jag lovar… känslan transformeras när den får vara precis så djup, smärtsam och eländig som den är. Den transformeras till det motsatta, rädsla (egots essens) transformeras till kärlek (själens närvaro).
Och det andra tricket jag har, en aning angenämare kanske, är att se åt det andra hållet. När eländet är allt jag inventerar så vänder jag blicken och börjar ”count my blessings”. Räkna mina små och stora under istället. Jag tackar. Jag väljer tacksamhet. Inom mig söker jag upp människor, händelser, kroppsdelar, väder, djur, saker, pengar, mat, vatten, hälsa… att tacka för. Tacksamhet är kärlek. Kärlek är ljus. Och i ljus transformeras mörker… snabbt som attan dessutom.
Poängen är att låta transformation flöda. Egot är själva låsningen. Rädsla är en blockering. Den förstenar. Medans den gudomliga närvaron är flöde, transformation och förändring – i all evighet.
Amen
Neutral thing
My body is a wholly neutral thing.
A course in miracles
Lesson 294
Mina böcker
Det är som sagt inte mycket kvar på böckerna jag helst vill ge ut, de som manar sig på. Jag är inne på slutredigering, sen ska de vidare till korrekturläsning mm innan layout, sidsättning och sådant slutfix som kommer innan tryckningen. En ny värld öppnar sig, jag kan ingenting om det här. Ingenting. Men jag är villig att lära mig och framför allt ta hjälp av dem som kan. Böckerna ska ut. Det har jag lovat mig själv.
Jag har ställt mig de stora frågorna sedan mamma dog, under min sorgeprocess och med allt annat som hänt mig den senaste tiden. Frågor som vad är meningen med mitt liv? Vad vill jag bidra med? Om jag själv var döende, vad skulle jag vilja önska att jag gjort mer av i mitt liv? Vad i livet är ogjort? Vad vill jag uppleva med livet? Vad vill jag uppleva mer av? Vad är jag klar med?
Jag kom fram till att vissa saker, människor, upplevelser är jag klar med. Mycket känner jag mig i balans med, känner mig sann och äkta till. I stora delar av mitt liv känner jag frid. Jag kände också var jag har kvar skuld och skam och hur den vill läkas. Och så kände/känner jag att jag har kvar så mycket att göra. Jag är inte klar. Jag har mer att lära Mer vill uttryckas. Mycket mycket mer vill ges genom mig. Jag har mer att ge, och böckerna är en del i det jag vill ge till livet.
Livet har gett mig så mycket gåvor och det fortsätter att ge. Det har uppenbarat sig större möjlighet för mig att skriva och nu ska jag greppa datorn och fånga tillfällena som ges.
Tacksam
