Ibland hör jag uttryck som att jag ska läka min själ, min själ sörjer, jag vill bli hel i själen. För min egen del så tror jag inte alls att själen har några sår att läka. Som jag ser det är själen ren och skär kärleksenergi. Ren i sin sannaste form, helt fri från oro, ångest, lidande, stress, dömande what so ever. Själen är ”pure love”. Transparent. Ren. Fri. Flödande. Gudomlig. En kärlek så ren och sann att vi sällan kunnat förstå dess höga vibration.
Det är inte till vår gud(omlighet), alltså vår själ vi behöver be om förlåtelse för våra synder utan vi behöver förlåta oss själva. Hos Gud finns inget att förlåta eftersom det inte finns några oförätter registrerade där. Det kan omöjligtvis finnas det. I själens energi är vi alla perfekta och älskade som vi är i vår ofullkomlighet. Det som hindrar oss från att uppleva och ta emot den kärleksenergin är vår egen oförmåga att förlåta oss själva och andra.
Så länge jag väljer att hålla kvar mitt dömande mot dig och/eller mig själv. När jag väljer att se dina och/eller mina brister. När jag fortsätter att ge mig den på att du och/eller jag borde vara på ett visst sätt och inte accepterar mig/dig precis som vi är så håller jag mig själv fången i sinnet (egot) och alltså fortsätter mitt lidande. Det är inte själen som lider. Det är min identifikation med egot som gör att jag lider. Det är min egen domare i domstolen och offret i soffhörnet och martyren på gatan och förövaren i hemmet som lider – alltså jag när jag envisas vid att stanna kvar i sinnet. Då lider jag. Det är ”jag” som behöver läkning. Det är ”jag” som lider. Det är ”jag” som vill bli hel. Men det jaget kommer aldrig bli helt, för det jaget är sinnets (egots) och jag kan uppehålla mig där så länge jag önskar, mitt lidande lär stanna kvar om än i andra former, men det stannar.
Jag kan också förlåta mig själv. Jag kan kapitulera och be om hjälp. Ropa till mitt innersta sanna väsen, alltså inte ”jaget” utan själen och be om att dess kärlek omfamnar mig så innerligt att jag för alltid ser skillnad på min identifikation med egot (och alltså lidandet) och min sanna sessens – då blir jag fri för all tid.
Och jag behöver inte vara ett dugg troende för att komma i kontakt med själen. Det räcker med att tro på något gott, något större, något varmare inom mig själv. Har jag blivit präglad sedan barnsben om att vara syndig eller elak, vara fel, så kan det vara oerhört svårt att tro på att den godhetens källa även finns inom mig. Men det gör den, tro mig. Den finns i dig. Den finns i mig. Ingen själ är godare än någon annan. Inom oss är vi alla en stor och varm pulserande kärleksenergi. Vi är ett med varandra. Det är där vi ska mötas. Det är där vi läker alla våra sår. Själen har inga sår men den erbjuder den gudomligaste av nåd och läkning.
Be, så skall du få.
Sök, så skall du finna.
Bulta, så skall dörren öppnas.
Matt 7:7
Jag vill dela några av mina tankar om nyårslöften eller önskningar för mig själv inför 2014 och framtiden. Jag lockas gärna in i gamla mönster av att sätta upp karriärsmål, staka ut vägen och uppgifterna framför mig. Välja och vraka bland det som jag vill allra mest. Men jag lurar många gånger mig själv för jag tappar lätt förankringen och skenar iväg. Jag kan dela ett exempel när jag var nyutbildad NLP-coach och gick och köpte mig en stilig läderfilofax, helt i samförstånd med att det jag sänder ut är det jag attraherar. Så filofaxen blev min symbol för min framgång och innan jag ens hade någon klient så sände jag ut bilder om att den skulle vara fulltecknad och affirmerade flitigt: Jag är eftertraktad och fullbokad.
Universum hörde givetvis min önskan, vi får alltid det vi ber om, så med viss fördröjning (ca 8-12 månader) så var jag fullbokad och väldigt eftertraktad som jobbcoach åt Arbetsförmedlingen. Arbetsdagarna blev snabbt fulltecknade i filofaxen, precis som jag förutspått och klienterna stod i kö.
Helt utan förankring av innebörden av min affirmation om att vara eftertraktad och fullbokad insåg jag nu att jag började må dåligt, känna mig stressad och trött av så många klienter på en dag, på en vecka, på ett halvår. Det blev för mycket helt enkelt och jag tappade sakta men säkert återigen mig själv… alltså förlorade glädjen, harmonin, gnistan och närvaron. Inte bara med klienter utan i synnerhet med mig själv och min familj.
En annan coach lärde mig att ställa mig frågan vem blir jag av att göra det. Och hade jag ställt mig frågan vem blir jag av att vara eftertraktad och fullbokad coach så hade jag kanske kunnat förutse min missbedömning om mig själv och vad jag egentligen önskade.
Nu frågar jag mig ofta, vem blir jag av att vara yogalärare? Vem blir jag av att vara bloggare? Vem blir jag av att vara Oneness Trainer? Vem blir jag av att åka till Indien och fördjupa mig i lärorna? Vem blir jag av att vara hemma med barnen? Vem blir jag av att skriva böcker?
Och svaret på dessa frågor är att jag blir mer av mig – det goda i mig. Min själsliga del växer och när den frodas så ter sig egots (sinnets) röst allt mildare. Jag blir en bättre mamma. Jag blir en trevligare människa, mest till fördel för mig själv. Jag blir en snäll hustru. Jag blir gladare. Jag blir lugnare. Jag blir tacksammare.
För min egen del behöver jag fortfarande hålla koll på balansen, som den arbetsnarkoman jag var, flydde in i åtaganden, behöver jag ge mig själv tid att tänka efter, hur många yogapass vill jag verkligen ha per vecka. Vad mår jag bra av? Och även om jag kan fylla 3-4 grupper ändå fortsätta med enbart en klass i veckan så länge jag tycker det känns bäst för mig och min familj.
Nu skriver jag inte in saker i agendan bara för att telefonen ringer och jag efterfrågas. Nej nu stannar jag upp och känner av energin, min egen, barnen och familjens. Ser in i barnens ögon om det är lämpligt att vara borta ännu en kväll i veckan eller om jag faktiskt ska ta och vara hemma. Vara med dem.
Så mina önskningar är fortfarande om karriär och framgång. Men mitt löfte är att fortsätta vara hemma. Att vara mamma går först och om Gud vill att jag väljer så vet jag vad att välja. Var sak har sin tid. Men jag önskar mig balans. Som en vågskål med Snigelmamman på ena sidan och Business Woman på den andra – det skulle skänka mig mest glädje. Och jag ber om att få fortsätta jobba hemifrån, jag vill fortsätta gå med barnen till skolan och stå och vänta på dem på skolgården när de slutar. Filofaxen är fortfarande kvar, still going strong (old fashion som jag är) och jag är fylld av tacksamhet över massa blanka dagar och när det dimper ner någon arbetsresa och retreat lite här och där.
Nobody can go back and start a new beginning,
but anyone can start today and make a new ending.
Maria Robinson
Här är inspirationen på topp, energin och idéerna flödar och jag gör mitt bästa att fånga dem och bearbeta dem. Skrattar åt det jag skrev förra veckan om att jag hade både sena kvällar och tidiga mornar till mitt förfogande, och vad har hänt efter det inlägget? Jo att jag är toktrött om kvällarna, somnar oftast redan vid åtta och sover så länge det bara går (det har blivit typ till halv sju), så den goda idéen med att skriva på dessa tider stoppade mitt kära ego. Jag är helt säker på att jag inte är ett dugg trött, har ju varit pigg hela hösten och längre än så, men nu när jag skulle följa mitt hjärta och skriva på, skriva på… då slår egot (läs: rädslan) i handbromsen för min framfart.
Jag lirkar mig runt, skriver iallafall. Även om armen krampar. Jag redigerar mina texter. Skriver ner nya. Skriver när jag känner den röda tråden och skriver i total förvirring. Antar att det är precis som det kan vara. Skriver fast jag har ont i armen, tror mest smärtan beror på mitt eviga flyende till facebook i mobilen och inte alls för min flitighet med texterna.
Jag skulle inte säga att jag kämpar, för skrivandet är så mycket glädje för mig. Tangenterna smattar och idéerna blommar. Men jag förstår att det som fortfarande har ett litet grepp om mig är rädslan att helt följa mitt hjärta, rädslan att släppa fram passionen och glädjen fullt ut – som om jag inte vore värd det, att ha det så skoj. Må så bra som jag gör när jag skriver.
Tacksam att jag är medveten om hur mina rädslor försöker stoppa livsflödet, jag låter rädslorna vara där de är samtidigt som jag tillåter mig att vara en del av livet och låta livsflödet pulsera genom hela mig. Jag ser med förväntan fram emot 2014, det känns som det kommer föra mycket glädje och passion med sig.
A powerful, beautiful you is the real you,
a being of light at the center of the universe,
placed there by Divine auspices and rightfully proud and dignified and joyful.
A course in weightloss
Marianne Williamson
En son och hans pappa är ute och vandrar i bergen.
Plötsligt ramlar pojken och slår sig. ”Aaaaaaaajjjj!!!” ropar han.
Till sin stora förvåning hör han sin egen röst upprepa ”Aaaaaaaajjjj!!!”
Nyfiket ropar han: ”Vem är du?”
Omedelbart får han svaret: ”Vem är du?”
Uppretad över svaret ropar han: ”Fegis!”
Han får svaret direkt: ”Fegis!”
Han tittar på sin pappa och frågar: ”Vad är det som händer?”
Pappan ler och svarar: ”Min son, lyssna här”.
Och sen ropar han till berget: ”Jag beundrar dig!”
Berget svarar direkt: ”Jag beundrar dig!”
Återigen ropar mannen: ”Du är en mästare!”
Rösten svarar: ”Du är en mästare!”
Sonen är förvånad, men fattar inte riktigt vad som händer.
Sedan förklarar pappan:
”Man kallar detta för eko, men i själva verket är det livet.
Du får tillbaka allting du säger och gör.
Vårt liv är helt enkelt en återspegling av våra handlingar.
Om du vill ha mer kärlek i världen,
skapa då mer kärlek i ditt hjärta.
Denna relation gäller för allt i livet, i alla aspekter av livet.
Livet kommer att ge dig tillbaka allt det du givit det.
Författare Okänd
You become what you believe!
Oprah
Att bara göra det vi gillar är att hantera sinnet.
Att gilla vad vi än gör är frihet.
Sri AmmaBhagavan
Hur mycket jag än drömmer så är det så här jag känner mig, nöjd med det som är. Passionen och lusten bubblar men jag är också tillfreds med att det livet är som det är – precis som det ska. Mitt tidigare karriärsdriv förde ofta ett missnöje med sig att vara hemma och att vara hemma med barnen gjorde mig rädd att missa allt, slira av karriärsvägen och tappa drivet. Jag var helt besatt (åtminstone förblindad) av arbete och uppdrag.
Jag vet att jag skrivit om det här förut, stressen att jaga titel, pengar, karriär och alltså bekräftelse men jag känner att det kan vara viktigt att dela med sig av igen, då jag tycker mig se många som är där och rusar på den förslitande workroad. Många kvinnor upplever jag att det är också, som precis som jag såg det att jobben och uppdragen kommer först, sen kan jag ta hand om mig själv och barnen.
Tappar orienteringen av vad som är viktigt, ser inte skogen för alla träden. Glömmer att stanna och andas, för nu är livet, precis just nu. Jagar vidare, rusar på.. i hopp om att en dag blir en annan dag och då…
För min egen del kom som tur var insikten när barnen var ganska små, Maya var tre om jag minns rätt. Då hade jag alltså missat fem år av Oscars första år och tre år av Mayas. Jag hade dem med på både jobbmöten, affärsresor, mina utbildningar och telefonen ringde hela tiden då jag var hemma med dem så nog för att jag var fysiskt där med dem men absolut inte närvarande och sällan mötte jag dem på deras villkor utan de fick oftast anpassa sig efter mina, så därför säger jag att jag missat deras första år.
Jag insåg inte alls vikten av anknytning på det sättet som jag ser det nu, att de första åren är så viktiga för ett barns grundtrygghet och att den tryggheten behöver jag ge, givetvis inget jag kan förvänta mig av förskolan. Jag behöver stanna och förankra mina fötter, ta de där andetagen och komma till ro med vem jag är och vart jag är, alltså mamma och hemma, för att barnen ska ges en möjlighet att finna sina rötter och trygghet genom mig – och till livet.
När man sitter vid någons dödsbädd så förstår man vad livet verkligen handlar om – relationer. Nära och kära. Min mamma sa att hon var rik, hon var rik på just relationer och kärleken ifrån dessa. Att lära utav andra är väl den finaste gåvan. Själv behövde jag lära av mina tidigare felsteg, och allra helst när någon nära påtalar dem. Minns än idag då min vändning började, då jag valde en annan väg att den med rusningstrafik och letade mig fram längs grusvägarna i skogen istället, det var Maya som väckte upp mig ur yrseln i ekorrhjulet då hon lekte mamma och gick med en telefon vid örat. Där och då, började jag att välja vilken sorts mamma jag skulle vara, välja för min och barnens skull inte för storleken på plånboken och höjden på karriärstegen.
Jag väljer fortfarande, påminner mig allra bäst (inte alltid) dagligen om att vara här, vara närvarande och möta mina barn. Tiden går fort och snart är de inte barn nå längre, jag vill vara med dem då de växer upp – det är den största rikedomen och som jag är säker på ger avkastning ända till min dödsbädd.
There is a voice in the Universe
urging us to remember our purpose for being on this great Earth.
This is the voice of inspiration,
which is within each and every one of us.