Artiklar med etiketten ‘Skrivande’
Åka med
Vem är jag att veta vad som är bäst för mig. Vem är jag att styra och upprättahålla livets flöde. Jag kanske tror i mitt högmod att jag klarar av det, att jag är härskaren över livet, inte bara mitt utan gärna andras med. Men sanningen är den att livet härskar över mig. Livet har bjudit in mig att leva just det här livet, i just den här kroppen. Livet är pulsen som leder både mig och allt annat. Livet är den som bjudit upp till dans och den som nu för mig i dansen. Människan spår men Gud rår. Gud är detsamma som livet för mig, själva livsenergin. Varandet. Nuet. Alltet. Jag har faktiskt ett val, jag kan sitta på passagerarsätet och fylla mina dagar med rodda karta, kompass, hålltider, stationer, turistguide… ja allt som hör researrangören till. Eller så kan jag välja att resa första klass, som den inbjudne resenären som jag är och låta livet självt (Gud) rå om hela resan. Jag är med. Men jag styr inte. Jag är inte upptagen med något annat än att ta emot livet (resan) så som det ges mig. Vissa stationer på resan stannar vi länge på, andra lite flyktigt. Många gånger behöver jag jobba, med det som ligger framför fötterna just nu och det jag har i händerna. Vissa gånger erbjuds jag vila, att bara slappna av. På några hållplatser i livets väg möter jag fantastiska människor, bara för ett ögonblick eller som slår följe en tid. Vissa stunder reser jag ensam. Ibland är det tystnaden som jag får uppleva, andra gånger liv och rörelse. Vad som än är, så följer jag med ansträningslöst och låter resan, stoppen, människorna, omständigheterna visa mig vad att uppleva – för stunden.
Jag har ingen agenda, ingen plan mer än att ge mig hän, fullt ut, och åka med. Jag är här för själva resan, inte för slutstationen. Jag har ingen aning om den här resan någonsin tar slut eller när. Jag har en enda inbjudan i min hand – att åka med.
Bara skrivande…
Jag förstår att jag har inget val. Jag måste skriva. För mig just nu är skrivandet som andetagen, jag överlever inte om jag inte skriver. Jag tär mig själv inifrån om jag inte låter orden komma ut. De äter upp mig. Så fort jag sätter dem på pränt, för mig själv, här på bloggen, i böckerna – what ever – så befrias jag… jag andas. Livet andas genom mig.
Det finns massor av tankar, bra eller dåligt, publicera eller begrava i byrålådan. Framgång eller annan karriär. Men det är trots allt bara tankar, tankar hör till sinnet. Det är inte sinnet som skriver, det kan tänka så mycket det vill om mitt skrivande. Det är helt orelevant. Sinnet har ingenting med det här att göra. Det är någonting större som pulserar genom mig. Jag har ingen aning om vart det ska, till vilket syfte eller varför jag. Men ut ska det, så mycket har jag listat ut, ut ur mig. Det är (just nu) mitt sätt att andas och det får mig att må ofantligt bra.
Tack för orden. Tack för flödet. Tack för andetagen. Tack för livet. Jag känner det… det strömmar starkare genom mig med varje bokstav.
Det finns ingen författare, bara skrivandet.
Oriah Mountain Dreamer
Ta min plats
Nu flödar skrivandet… Men det har ju flödat i perioder annars också. Jag har funnit att en stor issue för mig är rösten som säger att jag inte är bra nog, det är ändå ingen som vill läsa det här. Det kommer aldrig att bli utgivet. Men faktum är att jag nyss upptäckt en ännu räddare röst, som dolt sig bakom den andra. Och genom den upptäcker jag att jag är rädd för att få framgång, tänk om jag uppmärksammas, tänk om människor tycker om det jag skrivit – och vad är det farliga med det då? Jo, då syns jag. Då tar jag plats.
Även om det säkert inte syns så väl på mig eller mitt sätt att vara så är jag rädd att ta plats. Jag är rädd att bli bedömd och granskad. Jag är rädd att människor ska vara avundsjuka på mig och det liv jag lever. Jag är rädd för att visa mig glad, strålande och full av livsflöde. Jag är rädd att människor ska välja bort mig för att jag är jag och för att jag mår bra.
Den rädslan har jagat mig genom livet. Och givetvis format mitt öde. Den rädslan hindrar mig från att skriva klart mina texter, rättare sagt gör mig livrädd att slutföra och sätta punkt.
Rädslan visar sig givetvis genom många områden i mitt liv. Jag ska med glädje kika djupare in och upptäcka vart. Jag ska möta den så nära som jag bara förmår. Jag ska inte springa ifrån den nå längre och inte förneka den heller, nu ska den ljusbeläggas och ses. To see is to be free, som Bhgavan säger. Jag ska hålla den, känna på den, uppleva den och skriva om den. Rädslan är här för att upplevas och omfamnas. När jag håller den så håller jag mig själv. Jag kan inte bli av med den med min egen kraft, den har präglat och format mig som person, den är en del av mig. Genom rädslan lär jag känna mig själv, den lilla Sofia inom mig.
Jag ska säga till henne många gånger hur mycket jag tycker om henne. Hur mycket jag tror på henne. Att jag älskar allt hon skriver. Att jag älskar henne även om hon inte skriver. Att jag älskar henne för den hon är, med både rät och avigsida, genom oväder och solsken. Att jag ska fortsätta stötta henne då hon är osäker men framför allt hejja på henne i framgång. Lära henne att vi kvinnor behöver hejja på varandra i strålkastarljuset och uppmärksamma varandras varande. Att en stor kvinna är den kvinna som tar plats intill en annans kvinnas ljus och inte bara letar sig fram i mörkret och skuggan. Jag ska ge henne mod så att hon välkomnar dömande, misstycke och avundsjuka, insikt att det säger allt om de andra och mycket om hennes framgång – och ge henne visdomen att förstå att det säger inget om henne som person. Jag ska ge henne den sanna kärleken, den utan förbehåll och krav, kärleken som är fri – den ska jag ge henne så mycket av att hon svämmar över och naturligt ger den till sig själv.
Jag ska fylla på och fylla på, tills hon är ett med livets flod.
Det är min gamla rädsla som gör sig påmind, som jag omfamnar. Jag är fylld av tacksamhet att nu leva ett liv med många oerhört vackra soulsisters som gläds åt mig precis som jag är – så tacksam!
Vem är jag
Precis som alla andra livsformer i universum är vi manifestationer av Livet självt som förökar sig och ständigt skapar nya former. Så nästa gång tanken: ”Vem är jag som tror att jag ska skriva eller komponera eller dansa?” hindrar dig från att komma i gång kan du pröva att kontra med: ”Vem är jag som tror att jag skulle kunna avstå från att skapa? Skulle jag undertrycka livets kreativa impuls så som den kommer till uttryck just i min mänskliga form?”
Oriah Mountain Dreamer
Längtans vingar
Stilla tid
Upptäckte i spegeln att håret äntligen börjar bli långt. Det har tagit sin tid med målmedvetenhet och fullständig tillit och evigt tååååålamod att få håret friskt efter mina missödes blekningar/slingor/färgningar 2010. Då med löftet till mig själv att Go naturell, välja ekologiskt och snälla produkter till håret. Det funkar, men det är inte gjort i en handvändning. Det mesta jag vill åtstadkomma i livet verkar ge mig prövning i tålamod. Det måste vara en av mina stora livsläxor, snabb och kvick som jag är så är det bra segt ibland att stanna upp, invänta och bara vara i varandet. Booooring, skulle jag tyckt förr men ganska förnöjsamt skulle jag säga nu. Nu kan jag (oftast) vila i det. Känslan av att det händer ingenting. Det är stopp i flödet känslan, bring me some action, knäpp knäpp med fingrarna. Nu vågar jag stanna där och oftast upptäcker att det visst är action här, det finns ett livsflöde som bär allting och stannar jag tillräckligt stilla kanske jag till och med kan känna jorden rotera runt sin axel – vem vet.
Under Vedic Art kursen i helgen så hade Renée Brieg (läraren) med sig lite böcker att kika och läsa i, de låg tillhands under frukosten och hämtaandanpauser och så, jag hittade en bok som jag skrev av titeln på – Inbjudan till ett möte, men av en händelse så fann jag istället boken (av samma författare) Längtans Vingar av Oriah Mountain Dreamer (så vackert namn) när jag skulle beställa den på nätet. Och som alltid när jag känner mig guidad eller dragen till nått så funderar jag inte, utan jag litar på livsenergin och följer den – så jag beställde alltså boken Längtans Vingar istället för Inbjudan till ett möte, utan att ha en aning om vad den handlade om.
Guess what! Den handlar om skrivprocessen och kreativitet!
Jag är helt förälskad i boken, så där kär att jag inte ens har överstrykningspennan aktiv, jag är så begeistrad i boken att jag håller den helig. Jag känner att just den här boken, hennes sätt att berätta och dela med sig är som gjord för mig. Det verkar som ”någon” scannat av mina brister och gjort en facitmall. Någon har gått före och jag får ta rygg. Inte bara får ta rygg, jag har funnit någon som jag vill ta rygg på. Hennes skrivprocess är andlig, den är nära, den är innerlig och den är i kontakt med Gud (den gudomliga själen inom oss), den är underbar. Den känns rätt. Den känns lätt.
Och hon skriver om att stanna, stilla sig, avsätta helig tid (helger, helg-dagar = heliga dagar) till att just inte göra någonting. Bara vara i tomrummet, ge sig tomtid, tomma dagar för att det är just i den stunden av ingenting som kreativiteten flödar.
Och det har alltid varit en stor rädsla för mig, det där tomrummet av ingenting. Det är ju det jag sprungit ifrån hela livet och som jag nu på senare år börjat uppskatta och faktiskt njuta av. Och tänk att det är där i det tomrummet jag finner skrivandet (kreativiteten). Jag vet att det är så, för när jag mediterar och promenerar, slår av på takten och går inåt, det är då jag vill skynda mig hem att skriva, det är då orden börjar flöda…
Fokus
… snor åt mig minsta lilla egentid till att skriva, filosofera, meditera och läsa – hela tiden med mitt eget skrivande i fokus. Hjärtas röst är stark, intentionen fylls på och närvaron vill uttryckas i ord.
Tacksam
Signalhorn
Och nog hör jag vad det sjunger om allt… jag hör vad som pockar på, det är liksom än tydligare nu. Guess what!
Skrivande
Yoga
Andlighet
Det är bara det som rör sig runt, runt i huvudet. Det är det som hugger i hjärtat. Flödar i kroppen. Det är det som vill uttrycka sig. Jag kan inte få tydligare signaler, hela jag är som ett enda stort ostämt signalhorn. Jag börjar minsann tro att den här målarhelgen kan få just skrivandet och yogan att ljuda riktigt fint. Jag tror faktiskt det… honk honk!
Det ljudar redan fint, jag hör det själv. Jag njuter av det själv, det är inte det. Men jag menar att jag tror faktiskt den här helgen öppnar upp mig mer för det. Fler toner kanske. Högre stämma.
STOP
Det börjar med acceptans. Hur kan du komma i kontakt med din sanna källa om du inte accepterar och inser att du redan är källan. Och inser att allt ditt sökande har varit i fel riktning. Det är som att du försöker ta någon annans syre. Du ser att någon annan andas. Du vill också andas. Så du söker syre där den andra människan funnit syre. Du söker och kanske till och med tar syre från någon annan. Det vet du att det inte går. Det är helt omöjligt.
Sanningen är den att det finns syre till oss alla. Du behöver inte söka någon annanstans, helt naturligt andas din kropp utav sig självt. Den behöver ingen konstgjord andning. Den behöver inte gå någonstans för att andas. Den är gjord för att andas. Det enda du behöver göra är att andas och du får det syre du behöver. Källan av syre är oändligt. Källan av syre finns för oss alla.
Din första insikt är att källan till visdom, balans och din helhet finns inom dig. Sök inte nå mer. Gå inom. Finn där.
Nästa insikt är att du behöver syre för att kunna leva. Du behöver andas annars dör du. Du behöver dina andetag för din hälsa.
Samma insikt är att du behöver kontakten med källan för att bli hel. Kontakten med källan för att nå upplysning. Kontakten med källan är enda vägen. Den enda sanna vägen. Syret behövs för din kropp. Du behöver andas för att leva.
Om du vill uppnå balans i ditt inre och uppleva det verkligen flödet av sann livskraft behöver du inse att den sanna vägen är till källan. Källan inom dig. Det finns ingen annan väg. Det finns ingen väg. Det finns bara en stor STOP-skylt vid vägkanten som ber dig stanna. Stanna utan att vänta på något annat. Stanna för att möta dig själv. Själva stannandet är det första steget. Det enda steget du skall ta dvs inte gå någonstans alls. Stanna vid STOP-skylten och vänta, såsmåning om kommer du att märka att källan är där. Har alltid varit där.
Text från aug 2010.
Inser hur länge jag skrivit och hur mycket jag älskar det.
Tacksam ♥
Mitt skrivande
… är absolut där det ska vara, i byrålådan eller i kreativtflöde, olika från dag till dag. Det följer givetvis inte min (läs: sinnets) plan, givetvis inte, allt jag skriver handlar i roten om att släppa sinnets föreställningar som oftast skapar lidande och ta emot livet som det är. Låta livet göra det det är expert på – föra oss på vår livsresa.
Jag bannar mig (lider) om jag vänder tanken mot sinnets deadline och ser att den är passerad med en månad. Jag känner förvirring (alltså lidande) när jag läser texterna med sinnets ögon och ser oreda, oordning och hur inget hör samman. Jag upplever oro (lider) inför framtiden om jag litar på sinnets lagda framtidsplan. Jag känner mig ensam (lider) när jag tror att jag står här helt själv, för när jag kikar omkring så är det bara en identifikation här, ett sinnets id. Vart är sinnet liksom. Och vem är det att lita på. Det försvinner så fort man verkligen vill konfrontera och se det. Det finns inget att hålla mig i. Det finns inget som bär mig.
Istället väljer jag att stå åt sidan, jag ser sinnets identifikation för vad det är. Jag ser hur sinnet har styrt, ställt, ordnat, strukturerat allt samman för att trygga sig självt inför det som komma skall. Jag ser hur sinnet aldrig är i nuet. Jag ser hur sinnet är rädd. Jag ser hur sinnet aldrig någonsin kommer vila i det som jag tror på – det som jag är. Jag sörjer för sinnet, för dess ödslande av energi, för dess outtröttliga arbete.
Jag vet att jag inte är det. Jag kan omöjligtvis vara ett sinne. Har aldrig varit det, kommer aldrig någonsin att bli det. Även om allt det gör är försök att hålla mig kvar i identifikationen. Jag har glädjen att ha upptäckt att jag är något större, något evigt, något som sträcker sig samman med alltet. Jag är en del av alltet.
Alltet har en plan för mig. Alltet har en plan för mitt skrivande (… eller inte). Jag har ingen förmåga att se om jag skriver för att skriva ur mig eller skriver för att någon ska läsa. Jag kommer aldrig kunna styra vem som skall läsa det. Aldrig. Det enda jag förmår göra är att ta emot orden när de kommer. Hålla mig öppen och låta dem flöda ur. Leva i stunden och följa det som är precis här och nu. Dokumentet må ligga öppet (till sinnets tycke väntande) men livet kallar mig till grötfrukost. Mot gungorna i lekparken. Kurret i barnens magar ställer mig vid spisen. Solen bjuder mig ut. Benen tar mig på en promenad. Vännen knackar på för fika. Telefonen ringer… Livet pågår för fullt. Jag vill inte missa det. Jag skriver om förmågan att leva det, dvs släppa viljan att styra det, och istället varje dag, var eviga sekund ha förmågan att ta emot det. Leva utan lidande. Leva i kontakt med livet självt. Leva i samma livspuls som en stillsamt åldrande ek likväl leva det lika tillitsfullt som en dagslända.Det är det det handlar om, iallafall för mig.
Att skriva eller att icke skriva, det är inte frågan.
Vad är meningen med livet är frågan jag ställer mig var dag.
Och alltid klingar livet sitt eko till mig – att leva det såklart!
Vissa stunder lever jag mitt i mitt skrivande.
Vissa stunder lever jag med barnen.
Vissa stunder lever jag på yogamattan.
Vissa stunder lever jag med händer i diskvattnet.
Jag lever med det som är – det är min uppgift. Det andra tar livet självt hand om.
Namaste
Writing rules
… my world just now!
Ja, typ… efter alla barnen, ät och sovklockan och lite annat 😉
