Artiklar med etiketten ‘sorgeprocess’
Sorgemodell
På tal om släppa taget så försöker jag landa i – att släppa taget om sommaren. Den här sommaren har varit en gåva till mig och min familj, fylld av insikter, processer, läkning, glädje och bara-vara-liv och så denna ljuva värme och alla dagar med sol och bad. Vad mer att önska, den har varit fulländad sommaren 2014 för mig. Ändå sörjer jag. Sörjer att den är slut. Kan inte riktigt acceptera det ännu. Är inte där. Vandrar stilla någon annanstans i min sorgeprocess. Vandrar fram och tillbaka där i mitten. Vet att det behöver vara så. Accepterar inte förlusten ännu, men accepterar att jag är i en sorgeprocess. För sorger, det vill säga förluster, omger oss alla och är en del av livet – även att färdas känslosamt i sorgeprocessen oavsett om vi sörjer en vän som dött eller en sommar som har förflutit. Precis som allt annat livet skänker oss så tillhör sorger en del av livets skörd.
Jag tror på sorgens faser så som Elisabeth Kübler-Ross beskriver dem, eller Kübler-Ross-modellen som den kallas.
- Chock
- Förnekelse
- Ilska
- Förhandling
- Depression
- Acceptans
Här kan du läsa mer om modellen, eller googla vidare. Vill också tipsa om Elisabeths bok Döden är livsviktig.
Älskade mamma
Min mamma har varit allvarligt sjuk de senaste veckorna, vid midnatt fick hon somna in i sin egen säng efter en vecka på lasarett. Hon har gått över, så som jag hört att de säger på Island. Jag vill inte skriva mer om det här på bloggen, vill låta det vara privat. I allafall det som berör henne och min familj. Min egen sorgeprocess vill jag säkert dela framöver men just nu är jag mitt i den och jag vill vara där, låta sorgen kännas och svepa runt i mig. Den tar mig med på en inre resa, jag reser i tillit, jag känner hur allt är omhändertaget och hur allt sker med kärlek. Som jag ser det just nu är inte bara livet kärlek utan även döden. Även mina tårar skänker en känsla av frid och kärlek, jag vet inte hur det hänger samman men det är så det känns… jag känner kärleken i luften.
Min mamma, min första kärlek ♡
Djup
Det är mycket djup just nu. Det är mycket som sker runt omkring mig, inte personliga händelser på det viset men tragiska händelser omkring som gör att jag också stannar upp och ser ner under ytan. Jag ser att det virvlar, så så gott jag förmår står jag med rötterna nere, sträcker ut en hand öppnar mitt hjärta och är där. Så gott jag förmår med hänsyn till min egen hälsa och min familj.
Om människor drunkar se till att ta dig i land och kasta ut livbojen eller ro ut med livbåten, du är inte till hjälp om du själv håller på att drunkna, minns jag att min yogalärare sa.
Jag känner mig samtidigt självklar i en sorgeprocess, jag märker hur jag rent instinktivt kliver fram istället för att kliva åt sidan. Det är absolut inte jag själv styr över, det känns väglett. Jag har liksom inget val. Jag är trygg i att möta människor i sorg, jag vågar lyssna, jag vågar vara intill… hålla om. Det sker ansträngningslöst och naturligt för mig. Jag tror att det är präglat av min uppväxt och min starka tro. Det känns som en fin egenskap att värna om, jag förstår att det inte är lika tryggt för alla, och jag inser än en gång gåvan att vi alla är olika. Att vi alla har olika gåvor att lyfta fram. Vi är alla skapta till perfektion för det här livet, egenskaperna och personligheten/erna vi besitter är som de ska, det finns inget att ändra på. Allt är bra.