Tänker mycket på motsatser sedan jag började med 12-stegsprogrammet. Exempelvis oärlig-ärlig, girig-givmild, hopplöshet-hopp, cynism-tacksamhet. Motsatsen eller paradoxen till kontroll är kapitulation(surrender). Och när jag kikar i eng.ordlistan så betyder surrender; att överlämna sig…
Det var först igår detta klickade för mig, när jag lyssnade till en delning under Alanonmötet jag var på. Hen som pratade sa att hen ser på motsatsen till kontroll som andlighet. Själv anser jag att kontroll är det stora problemet för medberoendet, iaf för mig. Oavsett om jag hjälper andra, försöker styra andra så är det en form av kontroll. Och för en medberoende kan det gå över i kontroll av sig själv, kontrollera känslorna genom t ex att arbeta, träna, äta (kontroll av maten). När jag känner mig maktlös försöker jag kontrollera.
Och det var där det klickade igår. Jag ska ju överlämna mig… till andligheten istället. Och eftersom mitt ego är så listigt att det inte alltid visar mig vart jag hårt håller kontrollen (det må vara uppenbart för andra men inte alltid för mig själv) så kan jag vända på det och fråga mig: vart saknar jag andlighet?
För är det något jag känner väl igen så är det andligheten. Jag upptäcker inte alltid när jag är i kontroll men jag vet alltid när jag upplever andligheten. När jag känner mig buren och omfamnad av någonting större.
Och inom Yogan släppte jag tidigt taget, jag överlämnade mig… till någonting högre, jag kallar det det Gudomliga. Och det har jag fortsatt att göra klass efter klass, ett överlämnande. Det är inte jag som ger yogaklassen, den ges genom mig.
Likaså kan jag känna när jag lever andligt som mamma och när jag försöker återta kontrollen över barnen och familjelivet.
Ofta när jag skriver här på bloggen så griper skrivandet tag i mig, det är redan omhändertaget, något vill skrivas (precis som nu) – det bara sker. Jag överlämnar mig och skriver… det som vill skrivas. Till skillnad från när jag öppnar mina bokmanus. Där tar jag tar tillbaka makten. Jag vill styra. Det låser sig. Flödet försvinner. Jag har alltså övergett det andliga och tagit kontroll. BOOM. Blockering.
Så den insikten jag fick igår tar jag med mig. Jag ska inte fråga mig vart jag har kontroll, jag ska fråga mig vart jag saknar andlighet. Och det är precis där jag ska överlämna mig…
Tillbaka efter vår semester, möts av känslor av sorg. Kanske är det avsked och avslut som väcker den gamla känslan av sorg inom mig. Den som jag ofta bär med mig. Känner att flickan inom mig som sörjer är liten, kanske 6-7 år gammal. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, tänker att det viktiga är inte att förstå vad som sörjs utan att jag tillåter mig att sörja när sorgen sveper tag i mig. Så jag stannar med det som är, låter mig själv vara ledsen. Behöver inte förändra tillståndet, vet att det förändrar sig själv… så småningom, när det som vill upplevas fått kännas precis så som det känns. Jag som vuxen stannar med den lilla inom, hon som är ledsen. Jag stannar kvar och är med henne, eftersom jag känner att det hon fruktar allra mest är att bli ensam med sin känsla.
TED Talk med Spirit junkie Gabrielle Bernstein, jag hör så mycket 12-stegsprogram och så mycket Oneness i detta. Love it!
Och här är några av ledorden hon delar;
1 willingness
2 surrender, release my will
3 forgivness
4 expect miracles
Det här är min visa-mig-vägen-pose som jag ofta ställer mig i, med armarna uppsträckta mot skyn så kapitulerar jag inför att jag inte har en aning om någonting och behöver vägledning. Jag ber om hjälp.
Jag ser nu att på bilden så ligger skuggan rakt över vägen, i total och fridfull surrender. Kör över mig. Krascha mig. Skala av mig. Klä av mig. Låt mig börja om på nytt. Adjö med det gamla. Välkomna det nya. I full tillit till att det nya gror när det gamla dör. Livet föder sig själv på nytt. Och har så alltid gjort. Det är livets magi. Jag behöver inte hålla kvar någonting. Jag bör inte hålla någonting i händer, istället vara mottaglig för det som ges till mig.
Det är så fridfullt att vandra utan bagage som tynger och skaver. Det är svårt att ta beslutet att ställa ner det man bär, men när beslutet väl är taget så är det lätt, ryggsäcken glider av, ryggen svalkas, andas, benen blir lätta… som på barn. Sinnet blir fritt, nyfiket, uppmärksamt… vad väntar runt nästa hörn? Vart är jag på väg? Vad ska ske nu? oiiiii vilken spänning, tänk att bara få vara som ett barn och ta emot livet – som det vill forma sig. Som det vill ges till mig. I full iver över att allt som ges är gott nog, det bästa – allt är gott, allt är bra, bättre än bra.
Tack Livet!
Tack!
Det är lite stiltje i mitt huvud idag.. och igår (kan iof beror på att det är tokmycket vardagsbestyr som kilar i varann), sällan jag behöver fundera kring bloggen och vad att skriva om men nu är det trögt. Jag som alltid brukar längta efter att skriva längtar just nu som mest efter att lägga ut mig i position ’surrender’ på yogamattan en kvart eller så och sen göra mig en fruktsallad och sjunka ner framför Fest hos Bagge (ja, jag gillar sådana där plastglammiga program) – så det tänker jag göra.
Surrender som jag lärt mig inte betyder give up utan give in. Jag ska give in, be om att få ’go all in’ i den stora universella kraften, släppa min stora jagvetbästattityd och kapitulera inför att jag inte har en aning om vare sig livet, min riktning eller vad att skriva om.
Letting go of the need to control is – Surrender!
Sri Bhagavan