Ordet som befäster sig starkt i mig är själv-för-verklig-ande, och ikväll tar jag ordet med mig in i min meditation och förstår att min resa handlar om att anden (själen) vill uppleva ett själv. Min ande vill uppleva – mitt själv.
Och jag ser att jag själv och många andra har oerhört svårt att självförverkliga oss, har inte tid säger vi, vet inte hur man gör, jag ska göra det sen när barnen växt upp, drömmarna är för stora, inte kan väl jag. Ursäkterna, osäkerheten och rädslan är där. Vill jag? Kan jag? Får jag verkligen förverkliga mig själv? Och vad ska isåfall alla andra tycka?
Tänk om det är så att inom dig finns denna drift, denna själsliga frekvens, energi, som vill uttrycka sig, växa, blomstra, njuta, leva – genom dig. Och hur anden vill leva ditt liv, vet bara du, för inom dig är redan vägen utkristalliserad, du är planterad med frön som dina egenskapar, förmågor, kunskaper, din personlighet och dina drömmar. Din längtan. Allt finns där som ett kall för dig att följa, som en alldeles egen leva-mitt-liv-manual.
Det är ju såklart inte meningen att vi helt ska förstå varandras livsväg och kall, när vi knappt förstår oss själva, men vi kan stötta varandra att vara unika magnifika speciella på vårt alldeles säregna sätt. Och kanske ger det en annan människa modet att vara det den vill vara och leva det liv den vill leva.
Vad vill din ande uppleva genom dig och din kropp detta liv? Vad är din längtan? Vad kallar dig?
Jag är unik. Det finns ingen i hela världen som jag.
Sedan tidernas begynnelse har det aldrig funnits en sådan som jag. Ingen har mitt leende. Ingen har mina ögon, näsa, hår, händer, röst. Jag är unik.
Det finns ingen med min handstil.
Ingenstans finns det någon som har min smak, varken vad gäller musik eller konst. Ingen uppfattar saker som jag.
Aldrig någonsin har det funnits någon som skrattar som jag eller gråter som jag. Och det som får mig att skratta och gråta kan aldrig framkalla likadana skratt och tårar hos någon annan.
Ingen annan reagerar på situationer som jag gör. Jag är unik.
Jag är den enda i hela skapelsen som har just mina förutsättningar. Visst, det kommer alltid att finnas någon som är bättre på något som jag är bra på, men ingen i hela universum som kan nå upp till den kvalitetsnivå som mina talanger, idéer, känslor och förmåga utgör. Som ett rum som är fullt av musikinstrument; somliga kan spela alldeles utmärkt på egen hand, men ingen kan övertrumfa en hel symfoniorkester när alla spelar samtidigt. Jag är en symfoni.
Genom hela evigheten kommer ingen någonsin att se ut, tala, gå, tänka eller göra som jag. Jag är unik. Jag är sällsynt. Och när det gäller sällsyntheter – däri ligger ett stort värde.
Tack vare mitt stora, sällsynta värde behöver jag inte försöka härma andra. Jag accepterar, ja, jag hyllar olikheterna.
Jag är något alldeles särskilt. Och jag börjar inse, att det inte är en slump att jag är det. Jag börjar inse att jag blev skapt så här av en anledning. Det måste finnas ett jobb för mig som ingen annan kan göra så bra som jag. Av alla miljontals som söker jobbet är det bara en som är kvalificerad, bara en har den unika kombinationen av det som krävs.
Den personen är jag. Därför att jag är UNIK.