Jag har haft tanken med mig i några dagar nu. Tanken att skriva om alkohol.
Jag har vuxit upp väldigt skyddad från alkoholens missöden. Mina föräldrar drack väldigt sällan och väldigt måttligt. Jag minns bara ett tillfälle då jag sett dom berusade. Och den gången tyckte jag det var riktigt obehagligt. Trots att jag då var tonåring var det otäckt att se personlighetsförändringen. Det var den som skrämde mig mest.
Jag har oerhörd respekt för alkoholen. Respekt för beroendet den kan framkalla. Respekt för omdömet som den trollar bort. Respekt för vad det borttappade omdömet kan orsaka för konsekvenser. Och jag har som tur var anammat mina föräldrars beteende med alkohol, dvs sällan och måttligt.
Anledningen att jag vill skriva om alkohol är att jag tror det är många barn som far illa av sina föräldrars drickande, och nu menar jag inte enbart barn till alkoholister. Nej, jag menar även barn till dig och mig. Jag tror att våra barn också far illa när vi dricker. Jag tror inte jag var unik som barn med min rädsla för vad alkoholen gjorde med dom vuxna. Alkoholen gör oss förändrade och den, om än lilla förändringen kan skrämma och oroa barnen. Jag säger inte att det är så. Jag bara minns att det var så för mig när jag var barn. Jag var rädd för människor som var berusade.
Och sorgligt nog verkar relationen till alkohol gå i arv. Att det tyvärr ganska ofta är barn som vuxit upp med föräldrar som druckit, som nu själva har en törstig inställning till alkoholen. Och därför är jag så tacksam att jag fortfarande har kontakt med den där rädda flickan inom mig. Hon påminner mig om vilka känslor ett barn kan ha till alkoholen. Hon håller mig medveten och hjälper mig att göra mina val, som innebär att dricka sällan och måttligt och aldrig vara berusad i närheten av barn.
Jag hoppas ni är många därute som väljer en vit jul, för kom ihåg att julen är barnens tid –
låt våra barn få vara barn!