Vilken helg, 12 matcher, glädje och vemod, kämparanda och trötthet, nu är den intensiva helgen över. Vi tackar alla arrangörer av Mellsta Cup och alla härliga lag vi har mött för fantastiska dagar. Vi tackar lilla-syster Izabelle som hejat troget vid sidan om planen, mestadels på gott humör. Hon har dock inpräntat ett eget litet mantra, som mässades varje gång hon såg en kiosk eller glass-Åke åka förbi på sin glassmoped (dvs typ var 3-4 minut): Mamma, jag är hungrig!
Och som om vi inte fått nog av fotboll, så satt vi, jag och Maya framför VM-finalen, Oscar hängde med kompisar. Den ena av oss med en skål vattenmelonbitar och den andra med blåbär, och så tittade Maya på mig och sa: Här sitter vi och ser på fotboll, vi som egentligen inte är intresserade. Och så brast vi ut i asgarv. Jag hejade starkt på Argentina men måste säga att Götze’s glädje över målet fick mig på fall.
Kan tänka att det är fler som oss som har svårt att få ihop livspusslet och finna tid över till vänner men vi är tre familjer som lyckas träffas några gånger om året just genom att bjuda varandra på frukostar. Det är hur mysigt som helst att äta aláhotellfrukost hemma hos varann. Så imorse softade vi gott hos våra vänner, frukosten har tendens att bli bra långdragen – ända fram till lunch.
Idag träffade jag också en gammal kollega till mig, Patrik Andersson som var initiativtagaren till att bilda ett Somaliskt Bandylag i Borlänge och anmäla detta till VM. Vi har inte suttit ner och talat med varandra på många år så det var fint att Catch Up. Han med sin resa just genom detta projekt och hur resan nu tagit honom till andra drömmar och vidder. Och jag med min resa, då på den tiden när vi var kollegor en stressad business voman med fokus högt upp på stegen till att styra om skutan helt och välja sinnesro och harmoni, välja mitt inre välmående och tid till familjen – och hur det lett till just en ny karriär men med helt annan närvaro och andra gåvor. Det jag fick med mig från mötet med Patrik idag var att följa glädjen och drömma storslaget – trots att vi är från en mellangrå småstad. Han visar mig att dreams come true… och ibland är livet större än vi drömt!
When in fear or doubt, I ask my Higher Power for the strength and courage to take a leap forward.
Catherine L. Taylor