Trancemedial
Att träffa Moria Hawkins var som att träffa Mrs Marple eller någon annan engelsk dam med pondus. Det kändes vissa stunder som jag gick i skolan på 30-40 talet och blev tagen i örat av fröken, tillrättavisad från mitt skratt och entusiasm för att stå rak i ledet och göra som fröken säger. Och det var helt underbart, för hon såg oss och vår gåva och utvecklade oss där vi var med kärleksfull blick och humor. Jag skulle vilja gå fortsättningskursen bara för att få träffa henne igen.
Och alla frågor som hon fick om öppna och stänga chakran, andevärlden som stör i natten, ritualer hit och dit… de svarade hon lugnt med att använda sitt sunda förnuft. Varför i hela friden skulle andevärlden vilja störa min nattsömn, svarade hon. Och att öppna och stänga sig var för henne helt överreklamerat. Hon hade en inledningsprocedur och en avslutningsvis. Den inledande var att hon satte sig för att samla sig och hade intentionen att välkomna andevärlden. Och den avslutande var att hon hade intentionen att avsluta. Thats it!
Jag bara älskar det! Så enkelt och så sant (för mig). Jag slukar hennes sunda förnuft med hull och hår, det klingar igenkännande med var jag kommer ifrån och mina värderingar.
Trancen var mycket enklare och lättare för mig nu, hon fick mig direkt att släppa prestation och resultat och istället se helgen som ett experiment. Just enjoy it! Have fun!
Och nog hade jag skoj, därav lite hutningar åt mitt håll, min entusiasm var det som stod i vägen för mig själv. Jag känner andevärlden så tydligt, jag känner när de är nära och då tar min iver och förtjusning över energin i min kropp och jag förmår inte ’blanda’ mig så väl som jag kanske önskar. Så jag tränade och tränade. Och sen blev det lättare för mig att slappna av, kontrollera min glädje, stilla mig och vara lugn och som hon säger: Just relax, let the spirit blend with you. Jag tackar Yogan och min kroppskännedom för det, att jag verkligen kan slappna av i de flesta lägen om jag bara kommer ihåg att göra det. Så nu tränar jag för fullt med mig själv och ’min vän’. Jag fångar tillfällen att stilla mig och välkomna henne. Så att vi möts och lär känna varandra på ett närmare plan så att säga.
Trance är verkligen min grej. Det är helt magiskt och jag kan inte sätta ord på det. Men som ”vanligt” medium så är jag mer som en tolk. Jag kommunicerar något som andevärlden vill säga. Jag får till mig bilder, ljud, känslor, ord osv för att kunna förklara det för mottagaren. Men att vara i trance är något (för mig) mycket större, i alla fall är det mycket behagligare. Jag låter min vän från andevärlden mötas och ’blend’ med min energi. Det är som att en banan och en jordgubbe mosas kärleksfullt ihop till en ljuvlig smet (konstig liknelse, jag vet). Kan faktiskt inte förklara det, det är magiskt och jag skulle kunna sitta i timmar (känns det som) och bara vara i den energin. Jag bara är! Och sen att jag kan upplåta min röst för deras ord, det är ju bara beyond all. Jag förstår inte ens själv. Jag behöver inte förstå, jag kommer nog aldrig att förstå och det spelar ingen roll för innerst inne så bara vet jag.