Vårkänslor
Jag åker aldrig karuseller men kan tänka att det är så där extra pirrigt och förväntansfullt alldeles när Bergodalbanetåget startar. Precis som våren, det är som allra bäst när asfalten öppnar upp sig, de sista snödropparna letar sig ner i rännan, fåglarna sjunger för full hals och solen strålar som aldrig förr – då känns livet i mig extra hoppfullt och pirrigt. Då vet jag att det bästa är att vänta. Sommaren är på intåg och det med dunder och brak.
Idag har jag rullat ut yogamattan på altan och virat in mig i farmorspläd och gassat vårsol med en kopp thé i handen. Livet vaknar i mig, mer hoppfullt idag än för några dagar sedan. Kanske är det våren eller så går sorgen i cykler. Lämnar ett tag för att svepa in igen. Hursom, den får komma när den kommer. Sorgen behöver sitt utrymme likväl som glädjen. Undrar om jag inte har mer tillbakahållen glädje än sorg i mig. Eller så har jag undanhållit dem båda. Nu är jag inte rädd för att möta sorgen nå längre, även om det inte känns så himla lattjan när den kommer, men det är väl så det är med sorg – den är sorgsen.
Livsglädjen vill jag finna, den där sanna bubblande och sprittande glädjen. Den barnsliga livsnyfikna glädjen. Källan till den ligger med all säkerhet där under sorgen. Jag tar en dag i taget, låter den visa sig som den vill vara och möter de känslor jag ska möta. Vet att det är inte min uppgift att styra känslorna, enbart acceptera dem som de är och välkomna dem när de kommer.