Visa mig vägen

2014-09-06

Det här är min visa-mig-vägen-pose som jag ofta ställer mig i, med armarna uppsträckta mot skyn så kapitulerar jag inför att jag inte har en aning om någonting och behöver vägledning. Jag ber om hjälp.

Jag ser nu att på bilden så ligger skuggan rakt över vägen, i total och fridfull surrender. Kör över mig. Krascha mig. Skala av mig. Klä av mig. Låt mig börja om på nytt. Adjö med det gamla. Välkomna det nya. I full tillit till att det nya gror när det gamla dör. Livet föder sig själv på nytt. Och har så alltid gjort. Det är livets magi. Jag behöver inte hålla kvar någonting. Jag bör inte hålla någonting i händer, istället vara mottaglig för det som ges till mig.

Det är så fridfullt att vandra utan bagage som tynger och skaver. Det är svårt att ta beslutet att ställa ner det man bär, men när beslutet väl är taget så är det lätt, ryggsäcken glider av, ryggen svalkas, andas, benen blir lätta… som på barn. Sinnet blir fritt, nyfiket, uppmärksamt… vad väntar runt nästa hörn? Vart är jag på väg? Vad ska ske nu? oiiiii vilken spänning, tänk att bara få vara som ett barn och ta emot livet – som det vill forma sig. Som det vill ges till mig. I full iver över att allt som ges är gott nog, det bästa – allt är gott, allt är bra, bättre än bra.

Tack Livet!
Tack!