Ytan
Satt och skrev lite så här på kvällen, som jag äskar att göra. Och skrev ner alla dessa utbildningar jag gått och frågade mig själv – why? Och svaret var ju såklart olika. T ex jag minns att jag började med Yogan (för så där 15-16 år sedan) för att Madonna gick på yoga och det var liksom den ”nya” trenden. Till skillnad från när jag utbildade mig inom Sorgebearbetning så var det för att göra upp med det förflutna. Medans jag åkte till New York och gick 12-step recovery yoga … med intentionen att få närmare kontakt med gud.
Men så är det ju så med alla dessa utbildningar och kurser, att de har sitt eget liv och tar en med i sin process, vilket sällan överensstämmer med vad jag tror mig få uppleva.
Nåväl, det jag kom fram till är att jag i alla fall inte räds djupet (som jag berörde i ett tidigare blogginlägg), tvärtom är jag väldigt trygg där nu med all erfarenhet. Och sorgen är som sagt bekant sedan tidig barndom.
Och nu sitter jag här med alla dessa utbildningar och med frågan – why, och tänker att de varit en del av min livsprocess. Processen att göra upp med det förflutna, läka, sluta fly, vara i min kropp och finna ut vem jag är. Och nu frågar jag mig istället, vad vill jag härnäst?
Och jag vill inte utbilda mig nå mer, åtminstone inte just nu och inte för utbildningen skull. Skulle vara för njutningens skull isåfall, tex en Kundaliniyogalärarutbildning. Men den har låtit vänta på sig, och den får vänta ett slag till.
För nu är fokus att förverkliga mig själv. Njuta av mig själv. Och jag känner mig förverkligad på insidan men ännu inte på utsidan. Trygg med mitt djup men inte med min yta. Så nu i den här fasen av mitt liv och självförverkligANDE så ska ytan få större utrymme och fokus. Inte för att jag är värd det utan helt enkelt för att jag älskar den – ytan!