Lidande

2012-11-07

Det började efter 3-4 dagar i Indien då mitt lidande släppte, lidande i form av tankar, skuld, smärtor (fysiska och känslomässiga), rastlöshet… ja, vad man nu kan komma att lida av, allt det försvann. Jag började känna mig tillfreds med allt. Oavsett om det var en meditation i templet som efteråt visade sig varat i sex timmar, ovissheten över hur dagarna skulle se ut, ensamheten… inget fick grepp i mig längre jag bara njöt. Njöt av allt och det som var. Jag minns en natt när jag vaknade i sovsalen med de andra (vi var nio stycken i min sovsal, blandade nationaliteter från Mexico, Polen, Kina, Usa, Frankrike) och låg och njöt i min säng (och standarden är ju inte precis som hemma under duntäcket om jag säger så), jag låg och kände sådan tacksamhet över att det var hela fyra nätter kvar som jag skulle få njuta av att vara här. Och lika så när jag talade med Nogge på telefon och han undrade om jag längtade hem och jag helt ärligt kunde svara och verkligen känna att, Nej det gjorde jag inte. Jag kunde inte finna känslan av längtan. Jag kände och upplevde bara nuet och var fullt tillfreds med det. Jag kunde inte finna tag på grubblerier om något som varit eller oro över framtiden, jag var bara fylld av en känsla att allt var som det skulle och allt var bra.

Och det bästa av allt är att i det tillståndet är jag kvar i nu. Jag känner mig så tillfreds med varje minut. Visst hör jag mitt sinne dra sina vanliga haranger som det alltid tjattrat om genom åren men jag hör det i periferin, det surrar liksom inte i mig nå längre. Inom mig är det bara lugn, harmoni och fullkomlig tillfredsställelse. Jag bugar i tacksamhet över stunden jag upplever exakt just nu.

Namaste