Kvällens förväntningar
Nogge har varit bortrest fyra dygn och jag har gett mig hän till barnen. Jag älskar att ge hela min uppmärksamhet och närvaro till dem men inser som oftast att det är mindre enkelt att räcka till åt dem alla tre samtidigt och att jag mår som bäst när jag får möjlighet att tanka egentid någonstans däremellan. Närvaro och sinnesro räcker långt i umgänget.
Bugar i full respekt för alla ensamstående – namaste ♥
Och så landar jag i att det bästa är att sänka kraven och förväntningarna (på mig själv alltså) och ge mig själv utrymme att vara människa och inte en supermorsa med värderingar alá trettiotal.
Nu ikväll innan Nogge återvänder är min föreställning att jag ska hålla mig vaken och se filmen Seven spiritual laws of success med Deepak Chopra, dricka en kopp kaffe och att barnen sover sött och stilla… fast jag vet att det bästa är att slopa alla förväntningar och bara upptäcka nuet och det som det för med sig och sen ta emot det är/sker med full acceptens. Det är således min förväntning på mig själv, att ta emot nuet…
Nog är det så alltid. Och jag inser än mer hur viktigt det är att inte alls låta föreställningarna ta vid i sinnet och istället låta mig vila och ta emot det som är (sker). När kontrollen ger vika öppnar sig en ofantlig sinnesfrid… Så skönt!
Kram på Dig
Så bra skrivet av dig. Ibland ställer vi alldeles för höga krav på oss själva, och det är svårt att ge all sin uppmärksamhet till alla barnen på en och samma gång. Jag tror att vi alla behöver ge oss själva all vår egen uppmärksamhet ibland också för att inte tappa bort oss. Tack för allt du delar med dig!
Kram Jennifer