Andakt
När jag var liten så bad jag ofta till Gud. Jag bad innerligt och på knä, Gud som haver barnen kär se till mig som liten är… Minns under vissa böner, då jag verkligen kände mig ensam och rädd hur jag upplevde att någon slöt sina händer om mina. Höll dem hårt och tryggt. Jag kände fysiskt hur någon var där, att jag inte var ensam, aldrig någonsin skulle kunna vara ensam.
Jag har alltid trott på Gud, en gudomlig kraft som omger oss och lever inom oss alla. När jag gick en av mina mediumutbildningar så sa min lärare, underskatta aldrig din egen spirit. Och ändå är det kanske det vi alla gör, tappar bort vår egen själ någonstans i livet, oftast kanske så tidigt som i barndomen.
Genom det mediala så har jag bevisat för mig själv (sinnet) gång på gång det hjärtat (själen) alltid har vetat, att livet är förevigt. Att själen är sann, den är inom oss alla och den är evig. Ju förr sinnet dör, identifikationen med sinnet desto snabbare kommer vi att upptäcka det, närvaron av själen. Vi behöver inte vänta tills den fysiska döden för att känna själens eviga liv, det kan vi känna redan idag, just nu. Själens livspuls uppenbarar sig så nära, så nära… bara någon decimeter ner från hjärnan och in i hjärtat.
Genom yogan så känner jag livspulsen i hela kroppen. Igår satt jag kvar i kyrkan när alla yogisar gått hem. Upplevde energin inom mig och närvaron i hela kyrkrummet. Det var tyst och andaktsfullt. Jag kände inget behov av att be…. bara tacka.