Andlig mognad

2013-06-24

Jag känner sådan glädje i att hjälpa och inspirera andra. Jag känner att jag är en lärare, jag har en andlig mognad som jag kan dela med andra. Jag har fått insikter och en högre medvetenhet. Gör det mig mer andlig än du? Absolut inte. Andlighet är att vara dig själv och tillåta dig själv vara precis så som du är skapad. Att våga se dig själv så som du är, utan retuschering och skygglappar.  Och att trots det du ser kunna acceptera dig själv. När vi accepterar och älskar oss själva är vi andliga. Då blir vi lyckliga. Då släpper oket från våra axlar, det som tyngt och skavt hela livet. Då släpper alltså förväntningen på oss själva att vi måste förändras innan vi kan bli älskade och älska oss själva.

Gud älskar oss precis som vi är. Vad annars? Gud har ju skapat oss, Gud skapar bara perfektion. Att vara andlig är att vara Du. Att vara andlig är att vara jag. Min andlig mognad handlar om att jag tillåter mig att vara jag. Med allt vad det innebär och med allt vad jag ser där inne. Sinnet bedömer, jämför, analyserar vad det ser. Det basunerar fortfarande ut om att en förändring måste ske. Medvetenheten är att jag nu också ser sinnet. Jag betraktar sinnets natur och låter det också vara som det är. Det blir älskat det med, i all sin missnöjdhet. Jag behöver inget nöjt sinnet för att njuta av livet. Varför ska jag vänta på att det blir tillfreds, för att i nästa regnskur eller försenad morgontidning tappa njutningen när jag kan njuta precis just nu oavsett om vad för verklighet jag upplever.

Ikväll skriver jag vidare på min bok… sinnet dömer mitt skrivande i vanlig ton men hjärtat säger mig att jag har något att dela med mig av. Hjärtat finner glädje i skrivandet och delandet. Jag följer hjärtat och låter sinnet fortsätta krydda min livsväg men inte styra stegen.

Love life!