Min rädsla

2013-07-10

Dagen har bjudit mig både modet och tillfället att frigöra gammal rädsla ifrån kroppens cellminne. Någon gång längre fram kommer jag kanske berätta mer, men just nu nöjer jag mig så.

Jag känner mig sårbar, skör, öppen, fysiskt trött och avslappnad och det är den ljuvaste känsla att vara i, som efter en lång förlossning. Jag är nära, nära mitt inre, mycket närmre än igår. Rädslan har börjat sin frigörelse. Jag är tacksam att det finns mer guldkorn att upptäcka inom mig. Vi är alla förunderliga vackra varelser.

Släpp fram din sårbarhet, visa ditt ljus.
Det är där vi möts, vi är alla ett.

Inte för att jag någonsin trott att själen kan bli uppäten, så ursäkta bilden, jag vill inte ge den uppfattningen, men jag valde den för att rädsla och själ går inte hand i hand. Rädslan går ensam och förgör längs sin väg. Själen är kärlek och den kärleken är alltid inom oss även om den må skuggas av rädslans moln. Jag förstår så pass att när jag är i rädsla så är jag i sinnet, genom att våga gå igenom rädslan så skingras molnen och jag upptäcker ljuset där inne, jag förmår ta emot ännu mer kärlek ifrån själen.

Själen är kärlek, där det finns kärlek finns ingen rädsla.