Din hälsa – ditt ansvar

2013-08-29

Efter att barnen gått till skolan åker jag och Izabelle till Falu Lasarett för att hälsa på en anhörig på avdelning 27, hjärtmottagningen. Direkt innan för entrén möts jag av två välkända ansikten, förstår när jag ser deras kläder och sladdarna som hänger lite här och var på kropparna att de inte är som jag, besökare. De är inlagda på avdelningen trots att de är ”unga”, i min föreställning 10-15 år yngre än dem jag förväntar mig att se här. De är solbrända och ser alerta ut i kroppen, möter mig som vanligt, så som vi mötts många gånger förr på deras respektive arbetsplatser. Men de är unga. De borde vara på jobbet, hänga med barnbarnen, plocka kantareller eller gå på golfbanan – de borde inte vara på avdelning 27.

Kan jag tycka..

Ett annat möte, på en annan plats, är med en butiksanställd som påtalar hur stressigt jobbet är, hur svårt denne har att sova om nätterna då jobbet och tidspressen ger sig tillkänna. Mötet blir kort, personen drar iväg med andan i halsen till nästa uppgift.

Jag minns min egen stress. När jag tillsammans med min kollega Patrik ägde Må Bättre i Falun. Jag minns sömnlösa nätter, hjärtklappning, panikångest, grinigt humör och till slut varken tid eller lust till att vårda mitt serviceyrke, familjen eller andra relationer. Jag minns hur stressen åt mig inifrån. Magkrämporna, öronsuset, hälsporren, domningarna…

Jag led av stressen, det gjorde inte Patrik. Vi stod inför exakt samma tillvaro, samma problem att lösa, samma ekonomiska situation, samesame, jag led, han mådde prima. Det jag lärde mig om mig själv då är att det är inte hur jag har det utan hur jag tar det. Jag tog det annorlunda. Mitt psyke klarade (just då) inte av samma dos av dagliga moment, telefonsamtal, obesvarade mail. Jag tog det för personligt och alldeles för allvarsamt. Jag fick ofta nypa mig hårt i armen och säga till mig själv: Sofia, andas det är lugnt. Du jobbar inte med hjärtsjuka barn eller på en akutmottagning.
Som Karlsson på taket säger; det är bara världsliga ting.

Hur som, vi är alla olika. Det beror säkert på anlag och miljö och massa annat, hur eller om man upplever stress. Jag upplevde den och den förde mig i raskt takt längre och längre ifrån mig själv. Min kärna. Mitt hjärta.

Det jag vill komma till är att oavsett hur stressigt arbete vi har, hur stor påfrestning vi utsätts för och vår kapacitet att hantera det så ligger ändå det yttersta ansvaret hos oss själva. Jag är ansvarig över mitt liv. Jag har förmåga att ändra mitt liv. Nej, det kanske inte leder till samma slant i lönekuvertet, istället kanske ett lönekuvert från annan avsändare. Men det är nog ytterst få arbetsgivare som besöker avdelning 27 (vem vet om chefen själv varit inlagd där redan). På avdelning 27 kommer anhöriga, barn och kanske föräldrar, de som står oss närmast. De kommer dit, de som redan lidit många år av vår stress. Dem som stressen leder oss bort ifrån. De som lider, kanske mer än oss själva. De är dem vi ska se i ögonen där på avdelning 27, om vi har turen att ha ögonen öppna och hamna där när hjärtat ger vika.

Snälla, sluta skyll på arbetsklimat och arbetsgivare. Sluta skyll på andra omständigheter. Det är bara svepskäl för att inte våga ta ansvar över din egen hälsa. Det är ditt ansvar. Och du vet vad som får dig att må bra. Du vet vad att skala av. Jag säger inte att det är lätt och enkelt. Det kan vara enormt påfrestande för sinnet (egot) och du får troligtvis möta massor av rädslor om trygghet,  ekonomi och livsstil. Men där på andra sidan, bortom fulltecknat liv. Där kan du andas. Där kan du leva. Förhoppningsvis länge och väl. Din hälsa är allt du har. Utan den försvinner i alla fall allting.

Med kärlek ♡