Stormens öga
Även om det ter sig som en orolig tornado i sinnet vissa gånger, tumlar runt med farhågor, faro-vågor. Så har jag upptäckt kärnan. Stormens öga. Där det alltid är lugnt och stilla.
Många dagar förr sprang jag i affekt av min rädsla, flydde undan eller än värre med mitt stora ego (kontrollanten) försökte styra om tornadons kurs och riktning. Fösa den till annan plats långt bortom mig.
Sen någonstans i utmattning av alla mina åtgärder och hemliga agendor (hemliga även för mig) att undvika rädslan och dess mörker så kapitulerade jag och gav vika. Jag la mig utmattad ner i ekorrhjulet och den slappa kroppen föll långsamt och segt ur, farten saktades ner och jag låg helt stilla. Mötte det jag behövde möta. Möter fortfarande det jag behöver möta. Först orkade jag inte fly och (be)härska rädslan nå längre. Nu vill jag inte. Nu förstår jag bättre. Den är inte till för att besegras, den är till för att mötas. Den får mig att växa, resa mig och gå än djupare in i den. Den för mig rakt in, till centrum av stormens öga. Och tro mig, där försvinner allt. Eller egentligen försvinner ingenting, allt är kvar, men rädslan upptäckts som en illusion i varandet av mitt inre. I min kärna, kalla det hjärta eller själ, där finns inget att frukta, där finns mer än kärlek.
Stormens öga är sinnesro, frid och glädje. Stormens öga är kärlek.