Skrivprocess
Nog kryper det fram ett nytt bokmanus, det tycks jag kunna skönja. Även om processen känns lång och tvetydig ibland. Och även fast jag vet att det knappt gått någon tid alls sedan jag buntade ihop de andra manusen och skickade iväg, så kan tiden kännas lång. Jag vet att hela skrivprocessen egentligen är ett inre resa jag gör. Jag frigör mig från mina gamla präglingar och rädslor, sådant som hämmat mig i livet. Jag förstår nu att om mina böcker någonsin ska få vingar och sträcka sig ut i Sverige och kanske till och med ut i världen så måste jag vara redo att följa med. Det är jag inte ännu… men snart. Jag är fortfarande rädd. Inte för att manusen refuseras och hamnar tillbaka i byrålådan, absolut inte för det, här hemma är jag ju trygg. Jag är rädd för att de ger mig vingar. Jag är rädd för att det lämna det gamla invanda och trygga, även om det är trångt, långsamt och instängt här inne ibland så är jag livrädd för friheten att flyga över vidderna. Lägga världen under mina fötter. Jag känner mig inte redo än, känslomässigt och mentalt. Men jag tror att genom att släppa taget om texterna och nu blotta mina innersta farhågor så börjar jag förbereda mig för friheten, den utan rädsla.
Jag kan flyga, jag är inte…
Det är jag säker på att Du kan Helene, kanske ser Du dem redan nu om Du kikar nära. Modigt av Dig att boka den tysta retreaten, det kommer bli magiskt ska Du se/upptäcka.
Varm Kram
Sofia
Coolt. Att inse att man är rädd. På riktigt, inte bara den där ”liteläskigtkänslan” utan inse att det är en rädsla som bromsar det som kunde vara. Kan vara. Är.
Lycka till Sofia, dina vingar har ju redan börjat växa. Jag ska övervinna min rädsla (en av dom) på retreaten i januari…….. Hoppas jag kan skönja mina vingar efter det 🙂